Aftonbladet – 22 september 1871, sida 3

PRGESIUagGvi UL 10 UWTPLITIRKTTe Frib,. A. Ch. Raab trodde, att man genom att tillsätta komitter för bestämmande af förhållandet mellan rotehållare ech goldater, skulle framkalla en vida större olägenhet än som k. förslaget ionebar. Tel. hemställde för öfrigt om det kunde vara riktigt att, derföre att en rotehällare på ett ställe kade varit beskedlig mot soldaten och låtit konom inkräkta på hvad honom icke tillkommit, rotehållaren på samma ställe skulle för 2ll framtid vara skyldig tt giva högre aflöning till soldaten än den som frän början nekat honom samma fördelar. Grefve Mörner hade anmärkt mot värnepligtslagen att tiden för värncpligtsskyldigheten blifvit för låvgt utsträckt. Tal. hade haft samma tanke, men om man tager i värmare betraktande gjelfva förslaget angåehde landstormen, så må man väl medgifva att de sista fera åren stå mera på papperet än de äro till i verkligheten. Karlen behöfver under dessa år icke irfinnå sig vid mönstringarne eller anmöla sig annat ön i krigstid. Om man stannade vid 35 års ålder, så skulle väl landet bli lika väl försvaradt, men i ett eå vidsträckt land som Sverige är, fore det dock godt att kunna genast uppstålla ett större autal trupper på ett ställe och icke behöfra draga dem från Dorr till söder eller ivärtom. Naturligtvis är det bäst att i första ögonblicket ha folk tillgängligtså nära som möjligt. Om landtvärnsmännen då också blott stå på papperet, så äro de dock lättare att organisera, ox de finnas dor. Det hade talts om att man i Frankrike varit missnöjd med den till tiden långt utsträckta värnepligten; men om den franska regeringens försiag 1 detta hänseende gått igenom då det framställdee, så kan man pu med visshet antaga, att en stor del af de olyckor, som nu öfvergått detta land blifvit detsamma besparade. Tager man sica exempel från Ryssland, 2å finner man att detta har 7 öra effektiv krigstjenstgöring. Grefve Mörner bade uttalat det förmenande, att soldaten, då han vid 40 å 45 års ålder afskedas, står med tvenre tomma händer och ej kan börja en ny verksamhet i lifvet. Detta skulle vara sannt om det för soldaten vore fråga om att ingå i ett nytt yrke; men dels her han i de flesta fal förut något eget yrke, dels eger han, ifall, enligt k. förslaget, för honom alltsedan han var 20 år, insatts 10 rdr årligen, ett kapital som i hans ställning är en vacker besparing (omkring 400 rdr?) Af hvad tal. anfört framgick, att han trodde, det k. förslaget angående soldatens löneförmåner ha träffat det rätta. Beträffande grefve Mörners anmärkning om trosshästarne, framhöll tal. att, enligt det k. förslaget, vore det icke blott landtkommunerna, utan äfven stadskommunerpa, gom komme att tiilsläppa hästar. Detta förslag vore dessutom förtjenstfullt derutinnan, att det tillsett det icke en af fienden attackerad ort skulle sedermera bli alideles utan hästar. Talaren ville nu äfven tillkännagifra att han, som i allt öfrigt gillade det k. förslaget, instämde i hvad grefve Mörner och hr von Geijer yttrat derom, att ået vore illa ifall i de; landsorter, der man icke förut haft skyldighet att uppföra stugor åt soldaten, sådant skulle föreskrifvas, emedan detta siolte medåföra särdeles stor kostnad. Om man der kan erbålla kerl utan stuga, bör sådant kunna låta sig göra och man må i desea orter medgifsa att aflöninngen för ske kontant. Talaren tillade, att han trodde det vara ganska nyttigt att anmärkningar komma fram mot det k. förslaget. Meningen kan väl icke, åtminstone ej på detta rum, vara annat än att få de olika åsigterna sammanjemkade i utskottet, så att båda kamrarne kunna antaga desamma. Ingenting kan vara olyckligare än att draga ut på tiden med denra frågas lgning. Ingen kan förutse hvad som skall inträffa, och den dag kan snart stundo, dåf kriget äfven når våra landamären. Iistorien skall då fördöma ett land och ett fulx, som biifvit varnadt utan att taga varningen i akt. Man bör noga lägga märke till att öfverallt i landet, meniogarne må föröfrigt vara huru divergerande gom helst, är man dock enig i den åsigten att vårt försvar icke är tillräckligt starkt, och om olyckan skulle drabba os3 utan att vi gjort något för att möta den, skola våra efterkommande få stort skäl att klandra, för att icke säga förbanna 083. Justitiestatsmivistern br Adlercreutz yttrade att sedan vid förra sammanträdet hr von Koch väckt sina rotioner och chefen för sjöförsvarsdepartemertet med anledning af desamma yttrat sig, så hade grefve Henning Hamilton framställt åtskilliga anmärkningar, af hvilka flere varit riktade mot tal. personligen. Då det ej var fråga om annat än br v. Kochs motion, hade talaren varit tveksam om han bort upptaga desamma till besvarande och derföre blott meddelat grefve Hamilton personligen de omständigheter, som visade det obefogade i dessa anmärkningar. Som likväl talaren märkte, att diskussionen nu rörde sig temligen fritt i denna stora fråga, 2å ville ban besvara grefve Hamiltons yttranden. Denne talare bade börjat med en bekännelse af innehåll, att han, som förut intagit en isolerad ståndpunkt i afseende på hvad ban ansåg för rättast och bäst i denna fråga, likväl sedermera funnit denna ställning ohållbar och derföre närraxt sig en den nära liggande för att åtminstone vinna något. En sådan förklariog kunde ej annat än VYaåra tillfrodsstäliande, och det endast förundrade talaren, att en så erfarea statsman som grefve Ilamilton så sent kommit till insigt om nödvändigheten af ett dylikt sätt att gå tillväga i frågor at så genomgripande vigt som den föreliggande är. Men denna grefve Hamiltons ställning blet dock ieke längvarig, ty sedan han intagit den ståndpunkt som majoriteten i Första kammaren ionehade, begagnade han densamma såsom utgångspunkt för ett anlopp mot det k. förslaget, hvarigenom en vid klyfta skulle uppstå mellan de i nåmnda förslag uttalade 8sigter och kammarens, och detta i det ögonblick, då den största enighet framförallt vore nödvändig. Han hade nemligen anmärkt, att då Förata kammaren gjorde framställning om lindring för rustoch rotehållarne, så: rattes deosamma i samband med den ökade tunga, som skulle komma att föranledas af stammens längre öfningstid, under det att K. M:ts förslag innebölle att lindringen skulle vara beroende af antagendet af den uteträckta värnepligten, Det fordrades emellertid icke mycken eftertanke för att nödgas erkänna att då K. M:t önskar genomföra ett förslag, som erfordrar båda kamrarnes godkännande, eå måste han ätven taga hänsyn till hvad som ken vinna båda karararnes bifall. Detta kan man emellertid lemna åsido, ty granskar man Första kammarens beslut vid förra riksdagen, eå finner man, att K. M:ts förslag just öfverensstämmer dermed. Det var Eför allmänna värnepligtens skull som den ökade öfningen behöfdes för stammen; denna måste för att kunna duga till stam erhålla en sådan ökad öfning. Beväringens utsträckning har således med rätta blitvit lagd till grund för lin-! dring, då en ökad värnepligt nödvändigt medför ökad öfning för stamtruppen, och mean kunde således ej säga att den i K. M:ts förslag bestämda grunden vore felaktig; möjligen kunde man anmärka att ännu en grund sgåulle kunnat anföras. Hr grefven öfvergick derefter till ett par anmärkningar, mera riktade mot tal. personligen. Tal. kunde icke fatta, huruledes dessa anmärkningars framställande skulle kunna bidraga till en lycklig lösning, utan måtte de endast ha tillkommit för att visa det tal. ändrat sin ställning; men äfven om tal. detta gjort, å vore det hans åsigt, att man ej borde för strängt vidhålla sina egna!l meningar, då något stort är att vinna. Hvad nu! den första anmärkningen beträffade, så gick den! ut på att, då tal. såsom en brist i de fem reservanternas förslag vid förra riksdagen framhållit att i detsamma saknades all garanti för att den önskade proportionen mellan de tvenne olika slagen af soldater, nemligen de indelta och de värfvade, ekulie komma att i armån ingå, så hade han; nu tillstyrkt det k. förslaget, der det finnes, jag tror det nämndes fyra olika slags soldater. Men utan att nämna de få värfvade soldater, som enligt det k. förslaget skulle komma att i armen ingå, hade tal. icke föreställt sig att någon rubbning skulle enligt samma förslag uppstå i hvad som rör den indelte soldater, i fall denne under någat Alika former mattaga hidrag till gin afläning dc