Aftonbladet – 18 september 1871, sida 3

Ketty hade tagit hola hans själ i besittning Det ser ibland ut som om kallsionighet, stället för att försvaga kärleken, skulle hafvs makt ati öka den, Armand undrade ino sig på att en sådan karakter som Kettys icke afkylde hans känslor, undrade, som så många gjort och ännu komma att göra, ati en kärlek så öm och trogen, icke skull blifva besvarad. Men det är icke nog ati erbjuda en skatt, det beror också på om der blifver mottagen. Ej heller kunde han i detta fell begära råd af någor. Huru skulle han äfven för der värmaste vän kunna blotta en smärta som denna? Och i sjelfva verket, hvad upprättelse kunde en finkänslig man under dylikt ometändigheter begära? Dertill kom, att har ej hade den minsta aniog om orsaken til Kettya uppförande. Hen kände sig somi er labyrint, medveten om rin ohyggliga belägen bet, men utan hopp ett någonsin komme derur. En dag då han kom hem från sir nya byggnad, eom han med intresse öfver. vakade, hörde han ett silfverklingande skrat i saloogen. Han gick in och fann sin hustri vid pianot, medan en viss herr Dousi stoc bakom hennes stol. Just då han kom ir sjöng Ketty med stor värma: I dög vi söga till hvarann: jag älskar digh Hvarpå herr Douai svarade: vi säga de i morgon ock! De inövade en duett: det var tydligt. Ketty både rodnade och bleknade när hor fick se Armand, men hon fsnn sig genast oci sade, pekande på notbladei: Säg ingenting vår hemlighet han ana kan. . De Jengay säg eig omkring och då har fick se Yolande i en vrå; med sitt arbete harden, lemnade han genast rummet. On aftonen begärde han med tydligt missnöje ce: för gu på morgonens uppträde;