Aftonbladet – 18 september 1871, sida 3

då blinda beundrarne af denna visserlig nationella och vördnadsvärda, men nume: otillräckliza och något föråldrade organis: tion af vårt lands försvarskrafter och vil ända från frågans första framträdande uttal: önskan och förhoppning om en mera he gjuten gestaltning at nationalförsvaret, hv lande uteslatande på folkbeväpningens prin cip och genomförd med full konseqvens ett system, hvars ofantliga kraft fjoläre händelser tillräckligt bevisat. Vi tro ocks fortfarande, att ett folk, särskildt ett mindi folk, endast är tryggt, när det i ordets egent liga mebiog är ett folk i vapen, med fal ständig öfning och rustning för hvarje vaper för man. Då emellertid den villighet ti stora uppoffringar af tid och penningar, sor en sådan organisation oundgängligen kräfvej längesedan visat sig tillhöra de fromma önsk ningarnes område, hafva vi redan tidigt, valet mellande förslag, som faktiskt förelåg utan tvekan slutit oss till det af regeringe ingifna. I den modifikation af detsamma som nu till urtima rikxsdagen blifvit saflemnad erkänna vi gerna och villigt en betydand förbättring. Vigtigasta enmärkningen emo iodelningsverket i dess hittillsvaranda gestal har onekligen varit den indelta armåns otill räckliga öfning och dess deraf följande, a Första kammaren påpekade oförmåga at bilda en fullgod kader för den betydliga be väringsstyrka, som med densamma, enlig den nya beväringslagen, kommer att inför lifvas och att ur sina leder förse denna styrk: med tillräckligt uaderbefäl. Med den ut: sträckning af starotruppens öfningar, som nm föreslås, har denna brist i vigtig mån blifvi afhulgen. Rätt ledda, böra dessa öfningal blifva en utmärkt skola såväl för befäl soc manskap till välbehöflig utbildning i militäriska inuigter, manövervana och krigsduglighet; att denna skola är förlagd till öfningslägret, ej till garnisonen, anse vi som er verklig förtjenst. Hvad angår lydnad och trohet, manlig heder och sedlig kraft, hatva vi alltid uttsiat som vår innerliga öfvertygolse, att Sveriges indelta armå fritt kar ställas vid sidan af de bästa trupper, någof land har att uppvisa. I dessa dygder är der svenska indelta soldaten visst icke ovärdig att blifva det unga beväringsmanskapets ledare och mentor. I samma grad som krigsministern visar sig hafva påaktai: de anmärkningar, so n af Första kammaren ur militärisk synpunkt gjorts mot hans vid sista riksdagen framlagda förslag, har han äfven, så långt möjligt var och med rättvisa och billighet förenligt, tillmötesgått de anpspråsx, som af Andra kammarens lavdtmannamajoritet ur den egna ekonomiens synpuakt gjordes för förslagets antagande. De mest berättigade klagomål, som anförts från rotehållarnes sida mot indelningsverkot, röra lea ojomnhet i fördelningen, den obeastäradset i anseende till beloppet och den genom soldatens vårdslöshet förorsakade öfverflödiga lyrhet, som med roteringen i dess nuvarande ick äro töremade. I följd af soldatens förogda öfningstid och deraf uppkommande större bosvär och kostnad för rotehållaren, har det dessutom blifvit dubbelt angeläget för rotehållarne att få bestämdt beloppet af jen utskyld, som roteringen skall innebära. Då försleget nu förvandlar detta hittills oberäkneliga onus till en en gång för alla fixerad ränta, då det sätter denna ränta betydligt ägre än det belopp, hvarmed roteringen förut atgår, och då dertill denna ränta, på gruad vt penniogvärdets ständiga sjankande, nödvändigtvis måste vara stadd i ett oupphörigt nedgående, så tyckas rotehållsrnes önskningar, att på ett välvilligt och för dem förleiaktigt sätt få den inteckning reglerad, som staten i deras egendomar innehar, hafva lifvit så rikligen uppfyllda, som med statens ch öfrige medborgares rätt någonsin låter örena sig. Skola deras representanter vid rikedagen oebjerta detta förhållande och i regeringens illmötesgående finna en ny maning att nu ned nationens öfriga mälsmän endrägtigt samverka till betryggande af fäderneslendsts rihet och oberoende? Eller skola de deri sndast se en svaghet och deraf låts invagga sig i det dåraktiga hoppet att en gång fians n regering, undfallande äfven för deras orimigaste fordringar och nog djerf att blottälla sig för den fruktansvärda efterräkning, om ej skulle utebliifva, om den, med bortläsande af 60 millioner statsegendom, sökte söps sig röstpluralitet vid en riksdag? Utsängen af de val till ledamöter i försvarsitskottet, som äro utsatta att i dag företajar, skall snart sätta oss i stånd att ana varet på dessa frågor. Dalpilen i Falun yttrar med afsesnde på let al regeringen nu afgifna förslag till ordande af försvarsväsendet: Att uttala en gissning om huruvida detta örslag kan hafva utsigt för sig att blifva f riksdagen antaget eller icke, torde vara anskligt nog; men visst synes det 033, som örslaget borde vinna framgång. Vi säga letta af två skäl. Först och främst derför. tt tiden förvisso är inne attnu få ett slut på ienna mer än behöfligt omtvistade fråga Dessutom är den politiska ställningeos, om nan allvarligt ser på saken, långt ifrån lugande, gifvande säledes äfven den en vink un nödvändigheten att ej längre stå oberedd not kommende händelser. Det andra skälet, på groad hvaraf vi anse att regeriagens förlag bör antagas, är det, att det innehåller liga och väsentliga lindriogar, som det e Önskligt att våra rotehållare, genom entämmighet å riksdagens sida, ju förr desto Ire, komme i åtojutande af. Att skjuta från sig, hvad som nu bjudes, vore detsamma om att sära att allt hvad som förut vttrats