Aftonbladet – 18 september 1871, sida 3

Ketty bet sig hårdt i läppen. I värt land, likgom här, gifta sig qvinnorna af andra orsaker än kärlek, sade hon. Vi äro inte bättre än våra grannar, Yelande. Ack jo! Jag ser att du är det; du är fullkomlig, KRetuy, blif inte ond för att jag säger det; jag känner det, och jag tror ati alla enogelskor äro snillrikare och bättre och älskvärdare än vi Yolandes stora, ärliga ögon intygade sanningen af hvarje ord hon talade. Ketty steg upp och stödde händerna på den sittande jättinnsns axlar, såg henne i ögonen och sade: Jag tror på din tillgifvenhet, Yolande; du är lyckligtvis inte snillrik nog att spela en roll För den yttre verlden var madame Armand samma tillbedjansvärds väsende, som förot. Men ytan var i den direktaste motsats till det inre. Yten spegelklar, på djupet storm, Skenbart huslig frid och trefnad — i verkligheten ingenting, ett tomrum. Madame Armand talade, skrattsde, log och var ere gnistrande qvick än någonsin; kapska var hon ibland något för mycket pikant, kanske var hennes natur litet grym; hon hämmade sitt hbjertas lidanden. Hon ksstode sig in i en verklig hvirfvel af nöjen — hvarje dag var det något nytt: middagar, baler, crocketpartier, lustfärder. Hon var aldrig hemma utar gäster. Med förundransvärd ibärdighet bibehöll hon afståndet mellan sig och Armand, och det utan att på minsta sätt stöta belefvenhetens och sällskapslifvets fordringar. Armand, och ban ensåm, visste hvilken skenbild af en älskvärd maka han epde. Pygmalioos bildstod var icko kallsre än Ketty var mot honom. Armend skulle hafva fornit det svårt att besktifva de känslör som rördsjsig inom hoinom; Han B att hän led grymt, ty