Aftonbladet – 15 september 1871, sida 3

Nej, nej; jag är helt och hållet engelsk sade madsme Armand. Det är omöjligt. När man är gift med er fransman, så blir man ju fransk. Det skulle inte förundra mig om ni båda till slots gifte er med engelsmän; juet de man säger aldriy skall ske, händer sallraottast. Jag ville hellre dö, än gifta mig med er man som inte vore ifrån mitt eget lande, bedyrade båda flickorna. Och sedan började de prata så, som engelska flickor endast tsla vid sina käraste vänner. De talade öppet om sin petit mari,, som de icke tviflade skulle svart ivfiona sig. Mamma vill inte låta dem gifta sig, förrän om tre år; men de hade haft en friare, de, säväl som Mathilde Lebas, ehuru friaren inte precist bestämdt hvilkendera af de bäda unga damerna, som skulle dela hans öde; han hade bara bedt pappa att få en af hans döttrar. De hada sett sitt ideal — den man de skulle önska sig, men, oh malheur! han var gift och bade tre små barn, röta madame Armand! Han skulle inte ha passat för dig, i alla fellb, sade Leonie. Och inte för dig heller,, försäkrade Emma. Hvad tänkte madame Armand om grefven, första gången hon säg honom?a Jeg tyckte att han såg ut som alla anöra fransmän jag sett på taflor och gravyrers, svarade Ketty. Men pni tyckte ju straxt om honom ? Jeg hvarken tyckte om eller inte tyckte om honom, sade Ketty, skrattande ät detta förhör. Ah, ri vill ipte tala om det för oss, men vi ba rog bört huru ni ölskade honom; och vi kunna inte utan en rysving tänka på, att om herr de Jergay inte hade bört en gam