Aftonbladet – 13 september 1871, sida 3

menderade en närmare sammanslutning mellan de rordieka systerkyrkorna. Dr Rördam ansåg icke att man borde beklaga sig öfver att den liturgiska delen af gudstjensten blifvit inskränkt. Liturgien blifver genom det ständigt förnyade upprepandet mycket lätt en vanans sak, Psalmsångens höjande var den väg, hvarpå man förnämligast borde befordra menighetens deltagande i gudstjensten. Prosten Paludan Mäller ansåg denna fråga för den vigtigaste af alla, hvilka mötet bade att behandla. Meningen med liturgien var just att församlingen skulle komma till ordet, att hon icke skulle vara blott passiv utan äfven aktiv. Talaren önskade att det liturgiska elementet skulle intaga en större plats äfven vid begrafningar och bröllop, Pastor Mau beklagade, att man i Danmark icke har pågon trosbekännelse och syndabekännelse vid den allmänna gudstjensten, ansåg den svenska liturgien, isynnerhet i detta hänseende, för bättre, men uppmanade ifrigt de närvarande svenskarne att de måtte arbeta pä att få igen sin gamla ritusl, isynnerhet besvärjelsen vid dopet. Stiftsprosten Rothe beklagade, att gamla testamentet begagnades för litet och att allmänheten visade så ringa deltagande för den allmänna gudstjensten. Såsom botemedel derför rekommenderade han särskild undervisning i litorgien och en kort liturgisk gudstjenst hvarje dag, åtminstone i hufvudstaden, Han tackade biskop Grundtvig för hans förtjenster om den danska psalmsängen och anslöt sig till Paludan Millers önskan om en ny begrafningsliturgi. Prosten Bassö från Norge framhöll att gudstjensten bar två sidor, ett hänvändande från Guds sida till församlingen och ett från församlingen till Gud. Ingendera borde åsidosättas. Dr Viborg framhöll, att all liturgi är en gadsdyrkan. Allt, som icke är gudsdyrkean, borde. derför gtelemnas. Liturgien kunde afhjelpa predikans torftigheat och torrhet, om gudstjensten mera slöt sig omkring altartjensten, i hvilken syndabekännelse och trosbekännelse icke borde saknas, Pastor Bring framhöll, att den svenska kyrkan bade lika vackra psalmmelodier och lika. goda psalmer, som den danska, och nämnode Geijer, Franzen cch framför allt Wallin. Biskop Grundtvig snmärkte att dopet cch nattvarden icke böra räknas till liturgien. Liturgien är, enligt skriften, rmenniskans inre och yttre gudstjenst; dopet och nattvarden äro Herrens egen gerniog, Den svenska kyrkan hade gevom att .utelempa besvärjelsen vid dopet och ändrs köttets uppståndelse till de dödas uppståndelse försyndat sig mot Herrens eget ord. Hvad psalmsången beträffar, ville ban lika. litet påstå, att den danskza psalmsången var hvad den borde vara, som klandra den svenska. Psalmsången var i första rummet ett uttryck för församlingen och hennes andliga behof. Efter en halftimmas uppehåll började diskussionen öfver frågan om missionens uppgift i nutiden och de nordiska folkens. samarbete i denna riktning. Den öppnades af licentiaten Bloch, som framhöll önskvärdheten af en samverkan mellan de spridda krafterna. Biskop Grundtvig försvarade sig mot den beskyllningen att han underskattade missionens betydelse, ehuru han icke var tillfredsställd med det sätt hvarpå den bedrefs och derför icke uppmanat några att förena sig i detta syfte. En hvar mäste förot pröfva sig sjelf, om han af Herren var utrustad med de egenskaper, som erfordrades för att förkunna evangelium för hedningarne. Derefter måste han utsändas af den församling, till hvilken han börde. När detta en gång inträffade, skulle man blifva vitne till en mission, liknande den apostoliska tidens. Pastor Colliander ansåg, att man borde arbeta med de medel,som redan förefupnes, icke ställa alltför stora fordringar på missionärerna. Endast Herren kände tiden och stunden, då han ville sända sin välsignelse. Pastor Mau var bedrötvad öfver den ställniog Grundtvig intagit till missionssaken. Hans Egede och Thomas von Westen hade här i Norden varit bevis på, hvad missionen kunde uträtta, och här hade danskar och norrmän arbetat tillsammans. Konsul Olsson indelade missionen i den inre och yttre, af hvilken den ena förutsatte den andra. Pastor Brun visste väl, att missionsarbetet var behäftadt med mensklig svaghet; men nan borde icke tillsluta ögonen för allt hvad j som var uträttadt, Stora gerninugar hade l: atförts af missionärer. Han: omtalade den vorska missionsföreningenoch hennes verksamhet och hade ingenting emot ett samarbete mellan de tre nordiska länderna. Isynrerliet fann han önskvärdt, att de måtte välja samma missionsfält. Gårdsegaren Skreppenborg försvarade Grunåtvigs yttranden om missionen. Derefter öfvergick man till frågan om folk vögskolans betydelse i närvarande tid. Dr Bergman yttrade; att folkhögskolan hade ön religiös betydelse, att den skulle utveckla karakteren och dana goda medborgare. I rära dagar hade hon en särskild betydelse såsom ett bålverk mot materialism, socialism ! och kommunism. Men han varnade mot att söra henne till härd för någon religiös: eller. politisk propaganda och mot att inplanta acebat mot tyskar eller ryssar. Det äricke acen, utan den ränkfalla politiken, vi böra l. hata. Staten bör visserligen göra sig under! rättad om folkhögskolornas tillstånd, men l åta dem arbeta fritt. De äro statens bästa tödjepalare, Prosten Paludan Miller ansåg att folkhög-. kolan borde. blifva en fest institution. Nu serodde hon för mycket af personer. Hon vorde blifva en kristlig institution och undervisa i raligion. F. Bajer protesterade mot sistnämnda yttINSER sees