Aftonbladet – 13 september 1871, sida 3

En liten glad varelse, denne pastor, fattig som Goldsmiths sockneprest, men dock aldrig saknande något att ge de behöfvande. Då Armand kom in, välkomnade han der besökande hjertligt. Jag måste ställa min hustru under ert beskydd, herr pastor., sade ban, gamla Aglaö skrämde henne verkligen i går. Ni mäste försöka göra dem begripligt att protestanterna af kejsaren blifvit förklarade ega samma rättigheter som kaolikerna.o Pastorn blef ännu purpurrödare och hans ögon lyste som glödande kol; Sådana nöt de äro! utbrast han. Men jag skall skrämma dem, herr grefve, jag skall skrämma dem; jag skall säga dem att herr grefven ej mera skall gifva dem något arbete.n Nej, jag ber er, sade Ketty, mstraffa dem ej för det de tro hyad de blifvit lärda. Jag hoppas de med tiden skola inse att jag är kristen, fastän jag inte följer deras religilösa seder och bruk., Fru grefvinnan är lika god som förståndig, svarade pastorn; som i detta ögonblick tyckte att hon var en afbild af Sancta Catbarina i hans kyrka. Aldrig hade han sett detta guldglänsande, silkesmjuka hår, utom på denna tafla. Klockan tre for den gamla grefvinnan med sin son och sonhustru ut i en vagn med fyra hästar, postiljoner i kastaniebruna sammetsjackor, med silfvergaloner och toffsar, två betjenter i baksätet, med stora, symmetriska hboplagda öfverrockar, hängande öfver karmen. Barnen i byn och hunderne i byn, rusade ut för att se det förnäma herrskapet fara förbi; postiljonerna återhöllohästarne, så att man i skridt färdades genom byn. Det måste erkännas att Ketty njöt af sin bkerrlighet. Den var, för att säga sanningen, förvorkligandet af mången . Hen smålog Lädigt nöt Ki ET