Aftonbladet – 9 september 1871, sida 3

Då kongl. semi Hä fö birgande af lärarinno: i dag, efter en g verksamhet, jettte den met seminariet förenade normalskola för flickor, inftyt tar i ett nytt lärovi hus, har det för direktionen varit både en pligt och en tillfredsställelse att til den anspråkslösa fest, hvarmed dena nya byggna den borde invigas, genom läroverkets rektor in bjuda den qvinliga Bildningens gynnare och vännor. Det har varit en pligt, emedan derna läro. anstalt, inom fäderneslandet den första och enda: sitt slag, just derföre är mera än andra i behoj af allmänhetens välvilliga, om ock granskande upp märksamhet. Det har varit en tilifredsställelse, emedan direktionen, fullt medveten af de brister hvaraf denna inrättning ännu lider, likväl våga bro, att den icke är oförtjent af det deltagande, vi för deneamma påkallat. Nästan i alla de länder, som hafva anspråk på en högre kultur, har den qvinliga bildningen i se nare tider biifvit en af dagens frågor och är vise serligzen en af de vigtigasto. Att förvillelser och missförstånd dervid uppstått och mer eller min dre förmått göra sig gällande, må hvarken förun: dra elier afskräcka, Iuru många hafva ej de män varit, som visat sig illa uppfatta de pligter, hvilka särskilt äro mannens? Det må då vara förklarligt, om äfvea en och anoan qvinna missförstår sin kallelse och nedstiger från den höjd, på hvil. ken bon af skaparen blifvit ställd, för att med mannen iolåta sig i en ojemn täflan på ett fält, der hon tror, att hon, för att kuana röra sig, ej behöfver ombyta något mer än klädedrägten. Lyckligtvis bar likväl ej den svenska qvinnan visat håg för dylika bragder, men månne derföre hennes behof a? bildning är mindre omfattande, henves begär att vinna den mindre lifligt? Vi tro det icke. Hon känner, och hvarje bildad man erkänner oget, att qvinnans bildving är icke blott ett nes eget, utan ett samhällets bebof, ty 8 et måste hafva sin rot i familjen, och skall denna rot Vara frisk måste hon vårdas af qvinnans händer, lifvas af hennes tro, omhuldas at hennes kärlek, — kanske ej sällan vattnas a? hennes tårar. Skall emellertid qvinnan kunna uppfylla de piigter, som häraf åläggas henne, måste bona icke blott hafva den religiösa bildning, som för alla är ett gemensamt behof, utan ock eit sådant efter heanes samhällsstäliniog lämpadt mått af kunskaper, att hon ej är främmande för de sysselsättningar, som tillkomma det kring henue uppväxande slägtet, att hon med klar blics kan följa och deltaga i det lif, som rörer sig omkring henne. Detta är det nödvändiga. Att dertill och under gynsamma omständigheter bör komma något mera, torde knappt behöfva sägas. Ej alla sysselsättningar och bestyr äro för qvin; men allt vetande är för henne, ej ån för manaen, ett godt. Hennes fiaa känsla smyger sig lätt och obemärkt in på områden, dit mannens skarpsinne förgäfves söker bana sig eu vär, och ömsesidigt kunna de således ha mycket at hvarandra att låra. Det är icke godt att menniskan är allenav. Mannen behöfver cn bjelp, som är bonom lik. Han har fått en sådan i qvinnan, och endast i det land, der bildningen uppbäres af dem båda, kan denna blifva en verklig välsignelse. I detta afseende torde menngarne numera vara föga delade. En annan fråga var, i hvad mån staten borde med den qvinliga ungdomens underg taga befattning, eller, med andra ord, hufientliga I stalter för sådant ända ttas. Redan för 12 år sedan sökte konvug och folkombud utreda och frukten af de öfverläggningar, som derpå följde, blef den läroanstalt, Bom från och med i dag kan hoppas att under gynasammare förhållanden än hittills fortsätta sin verksamhet. Att bland de anmärkoviogar, som mot denna blivit framstälida, visserligen en deiej saknat grund, kan ingen känua bältre än de, åt hvilka Jåroverkets ledning och undervisningen vid åetsamma varit anförtrodda. Rättvisan torde dock fordra det erkännande, att de medel, direktionen haft till sit: förfogande, icke sått i ett väl afgåt förhållande till de svårigheter, som borde öfvervinnas, till och med, att dessa senare varit och till en dei ännu äro af beskaffenhet, att de ej kunna besegras utan medverkan af föräldrar och mälsmån. Ena liroanstalt, som skall bilda för hemmet, måste nödvändigt der hafva ett stöd, om deas bemödanden skola bära önskad frukt. Besinar man hvilken tid af trägna och grundliga studier, som fordras för dem, bvilka önska vöra sig kompetenta att vinna lärareplatser vid de offentliga läroverken för ynglingar, skall man lätt inse de ansträngningar, som fordras, om en ung qvinna, som inträder i detta läroverk med ett knappt tillmätt kunskapsförråd, skall inom den korta tiden af 3 läsår kunna utbildas till lärarinna, således förvärfva icke blott ett nöjaktigt mått af iosigter, utan ock förmåga att meddela dem åt ett yngre slägte. En utsträckning af lärotiden synes här vara ett enkelt medel att afbjelpa svårigheterna, meu skulle för flertalet obemedlade lärjungar blifva alltför mycket betungande. Lägger man bärtill att denna läroanstalt inom vårt land var den första i sitt slag; att man således inom densamma icke hade att bygga på en redan vunnen erfarenhet; att hvarje steg derföre blott varit ett sökande erter det råtta och må agas med försigtighet, om ej något skulle ifventyras, så torde direktion, lärare och lörarinnor ej utan skäl kunna glädja sig ät hoppet om ett mildt bedömande af sina sträfvanden, äfven len dessa icke kuoana anses i alla hänseenden lycade. Att de likväl icke varit utan framgång, derpå vågar jag söka bevis dels i det under de trenne sista rea nära fördubblade antalet inträdessökande vid seminariet, dels deri att, oaktadt ökade fordringar, antalet af des sor med diplom afgått från lärgverkot, i förbållande till dö antagna lärjungarnes wtal, under de senare åren varit i ett lika märkbart stigande. Hvad normalskolan angår, har det icke varit möjligt tillfredsställa önskningarne af illa de föräldrar, som för sina bara der sökt vinna inträde, ns Till de svårigheter, som varit att bekämpa, måste också räknas de, som haft sin grund uti en i hög grad otjenlig lokal, en omständigbet, som synnerhet varit menlig för den med seminariet förenade normalskolan. Lius och lutt äro oundvängliga vilkor för ungdomens helsa och trefnad. Der de mer eller mindre saknas, kunna de ej af något ersättas, och direktionen måste således hetrakta såsom en synnerlig lycka, att hon, genom byggmästaren Elflings välvilliga tillmötesgående, kunnat, åtminstone för en lång följd af år, ät seminariet och normalskolan förvärfva den byggnad, der vi i dag äro geamlade. Dess efter ändamålet lämpade inredning skall utan tvifvel främja låroverkets bemödaade att äfven i sanitärt hänseende vårda den ungdom, som blir det anförtrodd, samt derjemte underlätta tillsynen öfver skolans särskilda ifdelningar och sålunda befordra den stränga ordning, hvarigenom skolan väsentligen kan bidraga ill ungdomens uppfostran. Fraktlöst skulle dock allt vårt arbete blifva, om vi förlitade på egna krafter. Det tillhör oss att göra utsädet, men skörden kan gifvas endast vt Den, från hvilken all god gåfva komimer. Till Honom, barnens Fader och vär Fader, må vi derför vända oss med tack och lof för det rioga, vi sedan uträttsat, för hvarje stråle af ljus, Han låtit letta läroverk sprida tillde ungas hjertan, samt med bön, att Han fortfarande ville deröfver hålla sin hägnande hand, och välsigna vårt arbete, så EROS NR SERIEN AANT ARTVTIRROTLIE. SAROIRIRE tys ömtäliga sinne blifva säradt, hon skulle fly från bemmet, och han tyckte sig ej kunna uthärda att denna uogsa flicka, som var för hozom som en dotter, skulle gå ut i verlden utan heskvdd. att förvärlva sitt dagliga bröd.