Aftonbladet – 7 september 1871, sida 2

STOCKHOLM den 7 Sept. Den norska Ishafstfångsten. (Från Aftonbladets korrespondent.) I. Enligt statistiska uppgifter, hvilka torde kunna göra anspråk på tillförlitlighet, ba under loppet af de 7 senaste åren, 1864—70, ? med norska fartyg vid Jan Mayn skälar fångats till ett eammanlagdt värda af 1,331,849 spd.; d. v. s. något öfver 190,200 spd. om året. Nämner man vidare, att denna vinst fördelas på 15—18 fartyg årligen, kan det väl tyckas, att vinsten borde bli utomordentligt stor. Men detta är icke alldeles bändelsen. Fartygen äro stora, i medeltal omkring 118 kommersläster, ha en talvik besättnivg — på de 18 fartyg. som gingo ut i fjol, funnos icke mindre än 843 man — och dessa sjömän måste aflönas väl. Deras arbete kräfver sjömannaduglighet i högsta grad, skjutfärdighet, uthällighet och mod; det åsame kar dem genom de mångfaldiga vedermödorna ofta långvarig sjuslighet och en tidig älderdom, och härtill kommer, att det på den tid, då Ishafsfararne komma hem, är svårt för sjöfolket att tå ny hyra, emedan de flesta handelsfartyg då för länge sedan ha gått ut på resa. Ailt detta måste betalas, och matroserna på en Ishafsfarare erhålla derför tillika med en god hyra — omkring 20 spd. i månaden — sin andel i fångsten; en sjettedel af denna tillfalier nemligen besättningen till delning. I fjol föll t. ex. på hvarje mans lott såsom hans andel i fångstens brattoinkomst i medeltel omkring 50 spd. Förutom denna betydliga aflöning till besättningen, hvilken således kan under de 3!e månader, färden varar, beräknas gifva hvarje man ombord ea ren inkorst af öfver 100 snd., måste rederierna vidkännas stora utrustningsoch underhållskostnader, hvarjemte förminskningen af det af fartygen representerade kapitalet till följd af det svåra far-! vatten, hvarpå fångsten försiggår, måste kalkyleras temligen högt. Vinsten för redarne blir således icke egentligen utomordentligt stor, men dock i allmänhet och i det stora hela så god, ait man väl ken komma ut med att fortsätta näringsfånget. Det fångstrält, dit denna för det mesta från Tönsberg och trakten deromkring kom-! mande flotta undar ärete första månader begifver sig, är farvattnet omkring den bort emot Grönlands östra kust, nordost om Islind och ungefär under samma breddgrad som Nordkap IFggande lilla ön Jan Mayn. rots detta fälts läge längre mot söder än fångatfälten vid S ergen och Novoja Semlja räder deck här ett vida strängare klimat. Blott några få gånger har Jan Maya sjelf beträdts af mecniskor, och tångsten försiggår derför icke i närbeten sf kusterna, utan vid kanteroa af de isfält, som här sträcka sig mot vester och norr. Den gäller uteslutande Grönlandsskälar, dels unga, dels gamla, isypnerbat de förstnämnda. De gamla skälarne fångas,, skrifver en bekant författare (Johan Lie), som i fjol i Kristiania Intelligents-Sedler efter Öögonvittnens berättelser meddelade en liflig beskrifning öfver Ishafsfångsten vid Jan Mayn, på snnan tid än de da unga skälarne, och fåvgstsättet är äfven lolika. De gamla skälsrne äro nu mer förnigtiga af sig och dödas med skott, hvilka i den kalla laften deruppe i zorden blott gifva en obetyydlig knall. Det gäller bär att ha enabbskjutzande, moderoa gevär och skickliga skyttar om bord. Efter dödskjutningen flås skälen, och späcket frånskäres och fylies om bord i tunnor, jerolådor i allmänhet allt hvad som kan rymma något. Den godtrogna skälungen skjuies deremot icke, utan slås eller stickes i hutvuiset med isbillen, ett redskap, som raatrosen alltid bär i hsnden, när han är ote på isen, och hvilket der är lika oumbärligt för booom som aipstafven för den, com vandrar blard gletscherna. Skälucgen skall ha ett uttryck i sina vackra blå ögon så förungerligt mildt, förtroendefolit och talande nästan gom ett barns, att denna blick, innan slagtardet blef en vana, varit pinsam för mången man, hvilken eljest icke är så I blödig ar sig Man söker i allmänhet att j först komma åt skälungarne, hvilka från slutat af Mars eller början af April, då de komma I till verlden, ligga på isen ech icke begifva sig ned i vattnet förr, än de blifvit en månad amla. Fångsten af skälungar, hvilken så) lunda. kan forifara i ungefär tre veckors tid, försiggår vanligen på sträckan mellan 72:dra och 73:dje nerra breddgraden och från 0 till 2 grader vestlig längd. Åtta till tio skälungar I beräknas gifva en tunna späck. ) I Norrmännens fångsttärder på dessa farvatten äro icke gamla. De datera sig från år 11846, då den änvu lefvande, i Norge vidtbeIkante sjöfaranden Svend Foyn, som är bosatt i Tönsberg, gjorde början med den. TIdben till sina Isbafstfärder skall han, eiter hvad Jonas Lie herättar, ha fått derigenorn, att i början af 1840-taiet en person kom till TönsI berg uppifrån Tromsö, hvilken beskref för honom förhållandena. på dessa nordliga farvatten och de affärer, Bom der borde kunna göras, Ett par persover, som bodde i närboten af Töasberg och bade varit der uppe få fångst med bolländare och engelsmän, sjorde äfven sitt till med sina berättelser. Hvad det nu jemte det onvmbärliga kapitalet mer än allt annat kommer an på för detta räringsfång är att fiona arbetare, som passa för det. Ishafsmatrosen måste, såsom redan vämrts, förena många sältsynta egenskaper, nemligen, förutom en stark hele, othällighet i öfverdådigt mod samt den erforderliga raskheten och skickligheten för sjelfva fångstaroch vana att lyda, tillika ett friskt, nästan ) Den svenska litteraturen eger en utmärkt och noggrann beskrifning öfver en resa till Jan Mayns fångstfålt, företagen med en norsk Ishafsfarare, )