Aftonbladet – 7 september 1871, sida 2

Oakel Daniels förhoppningsr voro af alldeles motsatt slag. Orckel Daniel litade på Shakespeares menniskokännedom och hoppades att de Jergay hade hört alit. hvad han ämnat att han skulle höra. Hade han pjert detta allt af godt hjerta, kunde man förlåtit att hen sälunda försökte föra tillsammans två personer, som ban ej hade orsak att tro bysa något tycke för hvarandra. Men nu styrdes han endast och allenast af sjolfviskhet. Det värsta vid dylik inblandning i andras affärer är att de, som härvid handla orätt, ej blott äro brottsliga sjelfva, men också orsak till ondt ot dem som de förbryta sig emot. Ingen man, ung eller gammal, hör att han är älskad af en qvinna, sådan som Ketty Leighton, utav att hans blod kommer i svallning. De Jengay kände sitt blifva kokande hett. Många, låpga år dorefter, när han talade om detta, erkände han att han hade satit minst en halt timme med bufvudet stödt mot handen, ur stånd att tänks redigt, oviss om huru han skulle handla, Han erkände också, att när han återvonnit fattningev, var hans första käpsla förondran och förvåning. Han hede aldrig sett Ketty det minsta förlägen. Hon hade beständigt varit fullkomligt Ingo och säker på sig sjelf i bang närvaro. Hon hade hittills förefallit Bonom som en sf dessa ovanliga qvinnor, som vandra sin egen bana, ätföljda at sina satelliter; icke en af dam som nöjas med att lysa med lånadt ljus. De engelska damernas ytterliga förbehållsamhet, som ännu för hans landsmän är en trosartikel, kunde visserligen förklara henues sätt emot honom, men han var dock förunIrad. Kunde Ketty varit den, som strödde fysenbladen öiver honom? Han ville icke tro det. Han påminte sig att han sett henne rodna