Aftonbladet – 5 september 1871, sida 2

flickan om någon finge se honom sitta hö vid bennes sida, så sent på aftonen, och han sade: Får jag inte följa er hem? Jag vill ej lemna er qvar här. Hon steg upp och gick vid hans arm till sin bostad, utan att på hela vägen yttra ett ord. Då han bjöd henne godnatt, räckte hon bonom banden. Följande dag kom herr Sinclair med sin äldsta dotter och miss Taynbee på besök til miss Leighton och inbjöd henne att tillbringa dagen hos dem. Hon intresserade dem alla, till och med Bessie. Aldrig förr hade de träffat en så egendomlig förening af barn och qvinna, som hos denna värnlösa unga vatelse. Och hennes sång — de kunde aldrig få höra nog deraf, och således gick Ketty dag efter dag till Sinclairs. u mera han lärde känna henne, ju mera tyngde hennes hopplösa framtid på Sinclairs sinne. Skottarne, med all sin skenbara skarpsinnighet och försigtighet, som skaffat dem namn för att vara ,listiga,, hafva dock en viss entusiasm i sin natur, som ofta förleder en skotte att göra något, som hans engelske broder skulle kalla bara dårskapero. Ju mera den hederlige advokaten tänkte på möj liga utvägar för denna spån på det villande hafo, desto tydligare blef det honom att det enda, som kunde göras, var att taga henne med, då de lemnade Interlaken, Han talade den moderlöses sak inför sin äldsta dotter och vann den så tillvida, att Bessie medge att miss Leighton fick inbjudas att vistas hos dem, tills hon hunnit ordna sina planer för framtiden. År det sannt — är det verkligen sannt att ni vill taga mig med er?, utropade Ketty förtjust och tacksam och kysste herr Sinclaits hand; imenp, tillade kön gensst, jag