Aftonbladet – 5 september 1871, sida 2

STOCKHOLM den5 Sept. Försvarsfrågans ställning. I. Sedan voteringen i Andra kammaren egt am och en majoritet af 106 röster (mot 79) ar gifven för utskottsmajoritetens alldeles möjliga förslag om indelvingsverkets efterkänkande om 15 år, försvann ganska hastigt en tveksamhet, som hade rädt hos en stor el af dem, som hörde till denna sida, och mnade rum åt en mycket hög grad af till-l: öreigt. Ja, de som voro minst diplomatiske, ! iogo ända derhän i öppenhet, att de vid ! ehandlingen af värnepligtslagen, hvars antaande de dock i alla bändelser gjort beroende . f ett, såsom hvar man visste, oantagligt vil: or, ville inskränka den ganska knappa öf-: ingstid, som var bestämd för de värneplig-! iga. Det behöfdes några temligen barska erringar af ledatne derom, att man på sådant ätt gåfve lastarenom rim och ådagalade, l tt man icke hade det ringaste allvar med ela försvarssaken, för att hindra ett beslut m icke obetydligt inskränkt öfningstid. De känslor af nedslagenhet och ovilja, som let negativa resultatet af riksdagens förandlingar i försvarsfrågan framkallade öfver hela landet, voro dock i någon män egade att rubba denna tillförsigt. De allrerliga ord, med hvilka konungen i sitt vid iksdagens slut hållna trontal beklagade, att rågen blifvit uppskjuten genom uppställande sf vilkor, som hvarken riksdagen i sin helhet eller konungen i något fall skulle kunnat godkänna, vunno gerklang i tusen sinom usen fosterländska sinnen. Mången af landtnannamajoritetens ledamöter torde också mer ller mindre klart ha kännt, att det icke på ängd låter sig göra att framställa ett ensiligt rotehållareintresse såsom någonting ailnänt fosterländskt, folkligt och demokratiskt, och att det låg en djap sanning i den varning, som under debatten framkastades till Isndtmännen sat en representant, hörande till yttersta venstern: Iogen makt, hur öfvorväldigande mot hvarje motstånd hon än formelt må synas, eger någon borgen för sitt bestånd, med mindre hon utöfvas i en anda af rättvisa och högsinthet. Skulle denna kammares majoritet en gång befinnas skyldig till motsatsen, då skall den dag ej vara fjärran, när — utan att en bokstaf. ändrats i riksdagsordniogens bestämmelser — makten glider ur de navaranda innehafvarnes händer och kammarens sammansättning ej oväsentligt förändras. Att åstadkomma detta skola moraliska inflytelser ega styrka nog. Det är ingen behaglig ställning för en. fraktion inom Andra kammaren, äfven om denna fraktion för tillfället nått till mejoritet, att i en stor fosterländsk angelägenhet stå i strid mot en populär regering och mot det upplysta allmänna tänkesättet i landet, representeradt af Första kammaren, af en högst betydande minoritet i den Andra och med få undantag af hela pressen. Atskilliga ledamöter af nämnde majoritet ha derföre, med afseende på den snart stundande urtima riksdagen, sökt stöd och uppmuntran ati af dem föranstaltade s. k. folkmöten. Några ha i detta hänseende utvecklat ett särdeles stort nit, så att de rest omkriog och föranstaltat möten, än på den ena orten, än på den andra, och hvilka till hela sitt förlopp så liknat hvarandra, att de i sjelfva verket kunnat betraktas såsom temligen fabriksmässigt tillverkade nya upplagor af en och samma handling. De schemer, som varit uppgjorda för dessa sammankomster, röja på mycket skilda orter ett starkt syskontycke med hvarandra och en landsortstidning anmärker med fullt skäl: Inbjudarne synas i allmänhet hafva på förhand uppsatt och bestämt frågorna sålunda, att ett obetingadt ja på dessa måste följa från de församlade, de der till allra största delen utgjort rustoch rotehållare, hvilkas kärlek till fosterlandet si ingalunda vilja förneka, men hvilkas omdömen i saken i allmänhet vi måste bestrida, då de blifvit missledde ej mindre af de oriktiga framställningarne om huftvadfrägans rätta natur och ståndpunkt, än äfven och kanske mest af förespeglingar om vinnande af enskilda fördelar, hvarom hoppet för desse iklädt sig den mest rosenskimrande drägt. Det har icke legat synnerligen stor svårighet i att, när man fått tillhopa ett större eller mindre antal rotehållare och till dem ställt. den frågan, huruvida de skulle önska. att få det å deras egendomar hvilande onus, som indelningsverket medför, efterskänkt, få dem att helt obetingadt svara ja. Ty bland den roterade allmogen är det väl blott få, som så klart och opartiskt satt sig in i sjelfva rättsfrågan och insett det kommunistiskt vådliga uti da ifrågavarande efterskänkningsteorierna, att de kunna instämma med en Wermlandsrepresentant hr C. Wikström, som under debatten i Avdra kammaren yttrade följande minnesvärda ord: Min! hofvudsakliga verksamhet, numera, och deraf beroende bergning har jag af det jordbfuk, jag bedritver på en egendom om 4?536 mantal, alltsammans roterad jord, för hvilken jag är skyldig att, dels ensam, dels med biträde af andra rotebållare, anskaffa och underhålla 7 soldater af Kongl. Wermlands infanteriregemente. Jag vet säledes ganska väl, hvad ett sådant onus vill säga, och kan likaledes mycket lätt beräkna, haru stor min fördel skulle blifva, om den pu föredragna punkten i Särskilda utskottets förslag af riksdagen bifölles och vanne K. M:ts nådiga fastställelse; men man mä väl derföre kunna skilja emellan hvad som är ens pligt eller ens rätt och hvad som är ens fördel — och då jag började med att säga, det jag för den jor jag eger har till staten en skuld, bestående i anskaffandet och underhället af 7 soldater, så är det klart, att jag icke anser mig kunna fordra att blifva denna skuld qvitt, med mindra än jag betalar den till fullo TE