Aftonbladet – 5 september 1871, sida 2

Jag är inte rädd, svarade hon. Det är emedan ni är okunnig om de faror som hota er. Jag är inte ett sådant barn, som ni tror. Är det inte barnsligt att trotsa faran! Jag har egna döttrar lika gamla och äldre än pi, men jag skulle ej tillåta dem att gå ut allena, så seat som nu. Jag är allena i verlden och mäste lära mig att lita på mig sjelf.o 1 Har pi något emot att samtala med mig? Mitt namn är Sinclair. Jag vet hvem ni är; ni är far till den uoga damen, som har den der lilla iustiga hunden. Han kunde ej låta bli att smäle åt detta svar af den, som nyss försäkrat sig skola lita på sig sjelf. Han sette sig på gräset bredvid henne. rg er ålder bör man vara hos vänner,, sade an. Men om jag inte har några vänner? Inte en tant eller onkel en gång, Några slägtingar på långt håll, har jag — dumma obehagliga menniskor, som skrifva långa, förmanande bref till mig, och råda mig till hvad jag aldrig vill. -Hellre skulle jag dränka mig i den här sjön. Ett hastigt och dåligt slut. Jag är inte rädd för att dö, inte detringaste. Jag såg min mor dö — Här öfvergick den stadiga rösten på en gäng tillen klagande, darrande ton; den unga flickan tryckte händerna hårdt mot hvarandra och Hennes hufvod sjönk ned på bröstet. Tydligen kämpade hon med deframbrytande tårarne. Sinclair var en ömbjertad man. Han kunde inte i detta ögonblick finna mod att tala vid den moderlösa. Slutligen ihågkom han att det kunde blitva obehögligt för dön stackar