Aftonbladet – 4 september 1871, sida 2

strömmen och göra gällande ett intresse, som är starkt represonteradt i Andra kammaren, men dock — man må säga hvad man vill — är och förblir ett enskildt intresse. De egentligen ledande inom landtmannapartiet voro dock ännu i sista stunden mycket tvebågsna och obestämda i sina uttalanden. De skulle utan tvifvel varit böjda att ingå på något slags kompromiss i riktningen at det Kallsteniska ameodementet, om icke rotehållaraintressets stela non possumus. under riksdagsförhandlingarne fått en stödjepunktt på ett håll, der man minst kunnat vänta något sådant. Det var i den af fem utskotieledamöter från Första kammaren afgifoa reservation, som man sökte och fann en anledning ati opponera sig mot regeringens förslag i fråga om stammen och att derigsnom ge sin opposition utseende af att icke blott afse ett enskildt intresse. Representanter, som eljest i dossa ämnen icke jast visst sig sätta stort värde på sakkunskapen, prisade mycket dessa stora Insigter i militära ämnen och deducarade i sammanhang härmed ur reservanternas ttranden den satsen, att de indelta trusperna icke skulle vars dugliga till stam för folkbeväpningen. Åfven de, som föga frågade efter starmens större eller mindre militäriska duglighet, kunde hänvisa på donna reservation till stöd för skenbara betänkligheter i sak, på sammr gång de naturligtvis för ingen del ville gå in på de vakansafgifter, sow reservanterna föreslogo, utan helt och hållet förkastade deras sakkunniga utveckling at rättsfrågsn. Försvarstrågans utgång vid sistlidne riks dag berodde hufvudsakligen på den olyckliga sammansättning, som försvarsutskot erhöll, och den ombjlighet af sllt verklig samarbete emellan utskottsledamöterns från Första och från Aodra kammaren, som dorat biof en följd. Vi äro också ösvertygad om, att skulden för, att intet besiat i äxnnet kunde komma till stånd, i väsentlig män hvilar på de feras reservation.