Aftonbladet – 31 augusti 1871, sida 2

: icke synnerligen bättre och trots alla officiösa gner, får man nu lof att tillstå sanningen. Bisarck bade på riksdagen på sätt och vis uppädt gom det annekterade landets djurtämjare; en hittills har det blott lyckats honom, att göra viljan röot det pfeusöiska börradömet änhu djuäare. Man börjar också tala om, att dö äppstädge måste tuktas; sedan man icke kunnat komma ågon väg med godo, får man lof att införa den ammal-preussiska disciplinen och vända det ludna tåt. Några officiösa blad ha börjat ett fälttåg ot befrielseligan i Paris, som dock, såvidt jag et, är temligen oskadlig och har en ultramontan endens; men vill man gifva den betydelse så beöfver man blott fortfara med dessa. reklamer. )e skola få samma effekt som ett förbud att utifva en bok under censurens tid; man skall anse et som et ära att vara medlem af föreningen och tt bli förföljd för dess skull: leg Stäm ingen i Elsass blir Oupphörlgen mera förittrad och det kan ej gerna bli på annat sätts lan fordrar att inbyggarne skola vara tyska och ör sitt bästa för att vända dem borst från Tyskand. De lefva under ens obegränsad diktatur, få ske blanda sig i departementenas förvaltning och lla lagar tvingas på dem ofvanifrån. Det enda, om man bittills reglerat, är de pålagor inbygarne skola utgöra till militären. Och så fordrar an att elsassarne skola jubla af glädje öfver att öra till det stora tyska fäderneslandet! Man gör ör ögonblicket mycket väsen af kommunalvalen ch at öppnandet af Strasbourgs bibliotek. Hvad alen angår, stodo tvenne meningar gent emot varandra och för hvardera af dem kunde goda käl anföras; i Öfre-Rhein vann den mening öfverand, att man icke skulle befatta sig med valen, nedan man i Nedre-Rbein dock rätt mycket delog i omröstningarne. I Sirasbourg har en prolamation klart och tydligt sagt hvad valen kade tt betyda; de voro en protest mot de klerikala träfvandena och upphetsvingarne på ömse sidof, åde mot de ultramonciana och mot de protestaniska pietisterna, och den preussiske kultusminitern von Mähler kan lika litet åberopa dessa val ill förmån för sin protestentism som biskop Dujanloup kan skrifva dem på sitt konto. Påsamma ätt förhåller det sig med biblioteksfesten, som nan fiffigt nog hade arrangerat i förening med en Goethefeier.. Man måste vara nöjd med mycket itet, då man utskriker som en seger för den preusiska politiken, att måvga af invånarne deltogo i lenna fest och några hafva mottagit val till komnissionen. De män, som deltogo i högtidligheten, sjorde det derföre, att fråga var om ett bibliotek ör deras stad, hvarigenom de skatter, som dö oreussiska bomberna förstört, helt säkert icke kunna ersättas. Den partikulariska känslan är ifvervägande hos elsassarne, som till största delen iro republikaner, emedan revolutionen at 1789 beriade dem från furstar, baroner, tionde och hela let öfriga kramet. . Hvad som mest förvånar mig allt i detta och städse framkallar ny undran hos mig, det är sättet, varpå man i Preussen uppfattar förhållandet. Man anser gig sjelf så oemotståndlig och sina poitiska institutioner så förträffliga, att alla offentiga röster på Bitt sätt stå på hufvudet, medan de med benen tillkännsgifva sin förvåning öfver, att let ändå kan finnas folk, som-icke äro ense med dem. Professor Virchow har nyligen fäst uppmärksamheten på, att det hat, som fransmännen hysa till tyskarne, dock är, när allt kommer omkring, fullkomligt berättigadt, ty man kan ju icke begära af ett folk, som man misshandlat på ett så oförsvarligt sätt, att det dagen derpå skall trycka bödeln till sitt bröst. Och dock kunna 99.proc. af befolkningen i Preussen, inberäknadt qvinnorna, icke nog uttrycka sin förundran öfver fransmännens hämndkänsla och de anse den vara ett tydligt tecken till en fullständig demoralisation och förvildning. De finna deremot den hämndkänsla, som Preussen hyste från 1806 till 1812, fullko mligt begriplig och berättigad, alldeles som icke fred också blifvit sluten efter 1806. Då Dörnberg midt under freden sökte öfvertala sina goldater och officerare att svika den suverän, åt hvilken de svurit trohet, förmådde ett par hundra bönder att göra uppror och i förening med dem öfverföll några franska vaktposter, så var det en i triotisk handling, zom hade sitt berättigande i det glödande hatet till de franska förtryckarne; men då några bönder i Poligny gjorde på samma sätt, om än i mindre skala, då är det ett lönmord, då är det ett skändligt öfverfall. Alldeles på samma sätt förhåller det sig med den i och för sig betydelselösa Befrielseligan.. Hvad gjorde medlemmarne af Jugenbund och alla dessa Franzosenfresser under tiden mellan Jena och befris elsekriget? De underblåste hatet mot den makt, gom hade öfvervunnit Preussen och tagit territorier från det, under det den ockuperade andra territorier. Man prisar dem som patrioter; men kunna väl de män, som nu arbeta på att låta hatet mot Tyskland låga upp, intaga en annan plats inför historiens domstol än de tyska Franzosenfresser, från 1813? Le nomm Ramp, president i befrielseligan, har på den moraliska vågskålen precis samma vigt som le nomme Stein, som blef förföljd af Napoleon, och då nu en Leflö eller någon annan fransman, som har vigtiga politiska förbindelser, sätter alla driffjedrar i rörelse, för att åvägabringa en koalition mot Tyskland, så förtjenar han från den franska patriotismens ståndpunkt sawma medborgarekrona, som den tyska patriotismen har tillerkänt Arndt derför att han med sin herre och mästare Stein begaf sig till Ryssland och der åvägabragte koalitionen mot Frankrike. Man borde derför slutligen en gång förskona oss för allt detta prat, öch se saken dan den är. Den förbittring, som de öfvervunne hysa, är berättigad, och det motstånd, som de annekterade göra, är berättigadt. Gentemot elsassarne och lothringarne befinna preussarne sig i samma ställning som den hvari österrikarne en gång stodo till norditalienarne. Ett riktigt erkännande af denna situation har ovilkorligen haft vida större andel i Bismarcks resa till Gastein än det lilla Rumän ien. Under rubrik Statsskuldens tillväxt har den bekante statistikern och historieskrifvaren G.: F. Kolb i en tysk tidning infört en artikel, ur hvilken vi meddela följande uppgifter: Statsskoldens fortsatta tillväxt är ett intressant thema, säger Kolb, icke blott. för statsekonomer och finansmän, utan i vida högre grad för den skattskyldiga allmänheten. Vid utarbetandet af en ny upplaga af min zomparativa statistik, föranleddes jag att beräkna de olika staternas skuld efter nuvarande status. Jag. visste förut, att resultatet skulle vara allt annat än glädjande, men jag fann det rent at förskräckligt: inberäknadt de bekanta fem miiliarder francs, belöper sig de europeiska staternas skuld till den verhörda summan af 23,800 millioner pr. thaer. Efter Napoleon I:s krig väntade man, stt statsskulden efterhand och oafbrutet skulle altsga. Före den franska revolutionen beöpte sig Europas statsskuld till 3400 milliorer thaler; men oaktadt Frankrike, Österike och Danmark gjort bankrutt, hade den lock efter kriget stigit med mera än 10 miliarder thaler, hvarat öfver bälften tyngde på rst —— RER ER Ni trifs väl godt i England, vill jag hoppas? Vi äro inte sådana barbarer, som era landsmän tro. Nationer äro alltid orättvisa möt hvarandra, längta alltid att bryta fredsföriragen?,