Aftonbladet – 28 augusti 1871, sida 2

; dTlösande planer. I Mars till elutet af Maj. skola vara niärvarande. 1. 11 var boken räddad. Han passerade nu gevom flere rum och märkte dervid att möblerna ,runno, under det hvarken tak eller väggar voro ngripna af elden. Den hade således icke komvit utifrån, En skarp lukt af stenolja häfde varje tvifvel om, bvarifrån branden förskref sig. ka portvakt i ett närbeläget hus förklarade, att han sett stenoljefat rullas in i fivansministeriet. Marel hyste den fasta öfvertygelsen, att ministeriets bränd hade blifvit långt förut förberedd. I den nedbrända byggnaden voro vidtagna utomordentliga försigtighetsmått mot eldsvåda. Men alla brandredskap voro förstörda, vattenkärrorna sönderslagna o. B. v. På tsket voro utlagda brandbomber,som sprungo, när elden nådde dem. Kommunisterna hade dessutom upplagt en ofantlig mängd papper på vindarne. Vattvet, som sprutades få ygnaden, tycktes gifva elden ny näring. on handlande, som derefter förhördes, hade blifvit häktad, derför att han stämplat mot kommunen, och jemte 17 andra fångar hade kan blifvit instäld för Ferr6. De två första fångarne blefvo genast dödade genom revolverskott på befallning af Ferr6. Då ordningen kom till vitnet, hade man begärt ett exekutionskommando, men den kommenderande officern nekade att efterkomma befallningen, hvarigenom vitnets lif räddades. Ferr hade, då den första föll, ropat lefve kommunen och sparkat till liket. Detta vitnesmål gjorde Ferrt gBynbart förlägen, ehuru han bestämdt förnekade riktigheten deraf. . Vid krigsrättens sammanträde den 22 Augusti afslutades förhöret med vitnena, sedan presidenten först tillsport Courbet hvart den sju fot höga silfverstaty af freden, som stod i ett af Tuilerierpas gallerier, tagit vägen. Courbet kunde naturligtvis icke gifva något besked härom, men trodde att statyen blifvit borttörd af kejssrdömets män. Dekorationsmålaren Balleteau, som varit bataljonschef under kommunen, hade fått order att spränga t:å hus på Place Vendöme i luften. Han hade i oråning allt hvad som erfordrades härtill, men vägrade att lyda och blef derföre dragen inför välfårdskomitn och dörad awt skjutas. Domen skul!e verkställas följande dag. En soldat, som varit dömd för desertion, men af kommunen blifvit befordrad till kapten, visste, att Napliers Piquet gifvit order att sticka Palais Royali brand, hvarföre ban blef skjuten på palatsets gård.! Derefteriförhördes åtskilliga pompierer. En af dem uppgaf, att en kapten hade gifvit dem del af en af kommunen utfärdad order att uppbränna Croix Rouge. Så snart insurgenterna dragit sig tillbaka släckte pompiererne elden, oaktadt de hotadez med att blifva skjutna. En annan pompier hade i finansministeriet sett tomma fat, som luktade petroleum. En tvätterska bade varit Åsynavitne til det omtalade mordet på två män på trappan utanför 20:de arrondissementets mairie. . Derpå tog regeringens kommissarie, Gaveau, till ordet. Han erinrade först om Frankrikes olyckliga ställning vid den tidpunkt, då fredspriliminärerna afelötos. Under det hvarje sann fosterlandsvän satte alla euskilda intressen å sido för att endast tänka på fåderneslandet, hade de sammansvarne begagnat ögonblicket till att gifva landet ett dråpslag och fullborda preussarnes verk. Det var männen från den 31 Oktober och den 22 Januari, hvilka undandragit sig striden mot fienden, men nu trädde fram för att bekämpa den lagliga regeringen. Upproret hade förlängt landets ockupation af fienden, bindrat handeln och industrien att återbemta sig, fördröjt återställandet af ordnade förhållanden och kostat landet en milliard, utom att det framkallat oordning och misstroende inom flera provinser. Då dessa män sågo, attallt var förloradt, uppgjorde de planen att bämnas sitt nederlag. Aila de såsom gissian qvarhållna personerna blefvo mördade. Den stora staden tillspillogafs åt mordbrännarne och dess monumentala byggnader förstördes. Aila de män, som ledt Spproret. höllo sig sjelfve undan. Af kommunens medlemmar och de 40 medlemmarne at cen: tralkomitån hade endast ett mycket ringa antal deltagit i striden. De fleste flydde till utlandet eller höllo sig gömda. Med undantag af en enda hade ingen at dem som stållts inför rätta baft mod att söka döden i striden. Kommissarien omtalade derefter den del Internationale, kommunen och cestralkomiten haft i upproret. Ett stort antal af Internationales medlemmar hade befunnit sig i Paris unåer belägringen och begagnat slla medel till att påskynda utförandet af sina samhällsupp: De satte sig i förbindelse med nationalgardet. Inom det bildades i hvar bataljon en koroit, och dessa komittera delegerade utgjorde en centralkomit, som den 18 Mars förI klarade regeringen krig. Från den 18 till den 26 Mars uppträdde centraliromit6n fåsom regering. Sistoämada dag öfverlemnada den sin makt ät kommunen, raen fortfor dock att taga del i ledningen. Kommunens regering räckte från den 26 Det kunde icke vara något tvifvel om, att alla medlemmar af centralkomit6a och kommunen måste anses avsvariga för I dessas handlingar och dekreter, äfven om de icke Ideltegit i de föregående öfverläggviogarne. Det Jenda sättet att frigöra sig från detta ansvar var sjatt iolågga protest elier taga afsked, stsom Parent gjort. Lika ostridigt var det, ått kommunen måste bära ansvaret för de förbrytelser, hvilka begåtts af dess agenter och embetsmän. Lizväl hade de anklagade visat mycken förvåning öfver, att man ansett dera meåbrottsiiga i mordet på de såsom gisslan qvarhålina och i mordbrandsanläggningarne. De kunde icke undskylla sig med att det endast var politiska förbrytelser de begått. Deras program var tillräckligt kändt. -Det gick ut på tillintetgörandet af familj, eganderätt och religion, med ett ord på upplösning at samhället. och ändock kunde de icke tro, att man skulle draga dem til ansvar för det utgjutna blodet, för mordanlåiggningarne och plundriogarne! Desse män voro skuid till) tusentals oskyldiges död. De trogua nationalgardisterna, som icke ville tjena mot den lagliga regeringen, bade biifvit dragneinför krigsrätt och dömde till döden Medlemmarne af dessa krigsrätter kunde endast anses såsom mördare, och kommunens mediemmar voro deras medbrottslingar. De inför domstolen ställde auvklagade voro således sågom medlemmar af kommunen och centralkomitea ansvarige för de af dessa begångna förbrytelser. De ibland dem, som innehaft sina poster ända till slutet, måste dömas för delaktighet i mord, mordbrand och förstöring af offentiiga byggnader och bebodda bus, olagliga arresteringar och plundring at enskild egendom. — Utom dessa för alla de anklagade gemensamma anklagelsepunkter bade speciella beskyllningar framställts mot några. De för alla de anklagade gemensamma anklagelsepunkterna voro anfall på den lagliga regeringen, upphetsning till borgerligt krig, utskrifning af trupper utan bemyndigande af den lagliga makten och usurpation af titlar och embeten. Vid nästa sammanträde skulle regeringskommisgarien sluta sin framställning. Enligt österrikisza tidningar lär ett nytt möte meilan kejsarne Wiihelm och Frans Josef komna att eza run den 7 inästa månad i Salzburg, hvarvid Sfven deras rikskansleier, turst Bismarck och grefve Beust, EHved som hittills förhandlsts mieilan de tvenne kejsarne, betscknas som förtroliga samtal af allmän npatur. Ealgt en korrespondent från Gastein till Nationalzeitung a: den 22 dennes hafva