Aftonbladet – 21 augusti 1871, sida 3

rande rådhusrätt, äfvensom deri, att denna anmälan skulle göras af utgifvaren sjelf. Hr Witt förordade i viss mån införande af den danska tryckfribetslagens bestämmelser i fråga om ansvarigheten. Till försvar för komiterades förslag uppträdde hr Sohlman, som dock förklarade, att han ock skulle vara böjd att antaga konstitutionsntskottets förslag med åtskilliga ändringar, hvaribland de vigtigaste vore: upphäfvande af bestämmelserna om qvarstad samt en anvan sammarsättoing af juryn; samt vidare hrr Hedin, Wieselgren, Gumaelius och Blomstrand. Det anmärktes af dessa, att genom förslagets antagande såsom lag visserligen ej det nu öfverklagede missbruket skulle kunna alldeles förebyggas, men den väsentliga skilnaden mot nuvarande förhållande komme dock att ega rum, att ett dyikt missbruk verkligen blefve ett för lagens straff åtkomligt brott, under det vår nu gällande tryckfribetslag rentaf legaliserar underslefvet. Man hade för öfrigt tänkt sig, att lagstiftningen endast skulle kunna hbjelpa oss fram det första stycket till det önskvärda målet, hvars falla uppnående kunde och borde ske på lagskipniogens väg. Genom uteslutande af föreskriften i I 1, 6:o, att när rättegång angår dagblad eller periodisk skrift, utgitvarens namn skall af offentlig myndighet uppgifvas, vore den faktiska, men at tryckfrihetsförordningen visserligen ej föratsedda, ännu mindre åsyftade skilnaden mellan verklig outgifvare och s. k. ansvarig utgifvare utplånad — en skilnad, som af hr Hedin betecknades såsom otäck, Ett diarii-bevis öfver gjord anmälan om tillämnadt utgifvande af en tidaing skull: således ej längre ega någon betydelse eller verkan, för att binda ansvaret för pressförbrytelser vid en person, som hvarken faktiskt är eller ens kan va:a verklig tidningsutgifvare. Härigenom och genom de i 1, 4:0 föreslagna skyldigheter, som (verklig) utgifvere har att iakttaga, och det för uraktlåterhet stadgade ansvar vore allt gjordt som medelst legbestämmelser kunde göras, för att låta det juridiska ansvaret för pressförbrytelser drabba den moraliskt arsvarige. Hr Hedin ensåg eärskildt kowitera des förslag ega det företräde framiör kon stitutionsatskottets, att genom det förras anfagande man kunde med Isgens arm nå ej blott det gröfre ansvarighetssystemet, utan äfven det at fisare slag, varpå man i vårt land icke saknade exempel. Hr Wieselgren påpekade den oegentligheten i konstitutionsotskottet förslag, att ej blifvit rämndt, af hvilken den der stadgade uvpgiften skall göras, genom hvilken uraktlå enhet utgifvare af tidning, utan att han visste något derom, ännu mindre medgifvit det, skulle kunna aflägsnas från sin plats och betagas möjligheten att verka för sina ideer. Hr Heurlin kunde ej godkänna vare sig komiterades eller konstitutionsutskottets förslag, utan ansåg bäst, att nu gällande tryckfrihetslags bestämmelser i förevarande hänseende bibehölles. Genom en förändring kunde men lätteligen älventyra att med ogräset upprycka hvstet, och om än måste medgifvas, att det ansvaringssystem, som nu gällande grundlag tyckes ha sccepterat, medfört åtskilligt ondt, hade dock dess verkningar i allmänhet varit af öfvervägande god beskafferhet, och det säkraste korrektivet mot det öfverklagede missbruket låge tvifvelsutan i en förmildring af straffoestämmelserna, hvilka i flere fall vore verk!igen drakoniska. Då ej diariibevisst skulle utgöra tillräckligt intyg, om hvem som är rätt-r utgifvare, utan detta skulle bero på domstols pröfning att afgöra, hade man beträdt en väg, som ofta och sär. deles i tider af partiyra och politisk reak. tion, kunde leda till en faktisk, i högsta grad vådlig inskränkning af don tryckfrihet, vårt land nu eger. Efter slutad öfverläggning anställdes öppen votering mellan komiterades förslag och det af konstitutionsutskottet afgifna med här ofvan omnämnda modifikationer. Resultatet af omröstningen blef, att det förstnämnda förslaget antogs med 10 röster mot 6. — Fem ledamöter nedlade sin röst. Då tiden nu var temligen långt framskriden, uppsköts frågans vidare behandling tills i dag, och de flesta af mötets medlemmar begåfvo sig, på särskild inbjadniog af folkskoleinsgektören Meijerberg, till Klara folkskolehus, der det var anordnedt en enkel festlignet för hufvadstadens folkskolelärare och lärarinnor.