Aftonbladet – 21 augusti 1871, sida 2

gång äfven sympatisera med de höjder i hvars åsyn ban lefvat hela sin tid. Vagnen var en stor post-ebaise, hyrd på kötel de la Sirbne i Besargon, stark och säker, på goda :jedrar, ehuru iogalunda lätt. De msgra hästarne gjorde sin sak väl; det vill säga, att de gallopperade igenom byarne, gingo i skridt på landsvägen och skredo långsamt sem sniglar uppför backarne. Den ej mind:e magra postiljonen gjorde sin sak lika väl han också; det vwill säga, han gmällds med piskan, då någon fanns i närbeten att beundra hans körkonst och gaf mera akt på sitt ekipages välbefinnande än på den resandes önsknipgar, då, som ofta var händelsen, inga andra åskådare funnos än stora flockar af kajor. Dagen var kylig, men soi det ej stormade var kölden uthärdlig; marken var täckt med nyfallen snö, likväl ej i en sådan myekenhot, att färden deraf försvårades. Solen sken klart på do bländande hvita bergspetsarne till venster, och isynnerhet på en bergstopp, hvilken 1 fjerran lik en katedral reste sig högt öfver de öfriga dömerna. Dagen var med ett ord rätt god för en resande väl försedd med nelsverk. Sådant var också förhållandet med den per890, som ensam åkte i post-chaisen. Färden sick långsamt och lugnt till den punkt, der om önalare väg tog af till venster, oppför en Ben . at höjd, medan två raae. Seiogt toppas vr och just der stora vägen gick ov. a ström, som skummande bröt fram ur en dai, för att längre bort förena sig med Donbs, Saone eller Ain. Det var på sluttningen af den höjd, som på ena sidan begränsade dalen, eller bergpasset, som den smalare vägen sträckte sig, så att den följde strömmens riktDing uppåt och alltmera hotande hängde ofvanför densamma, alltsom färden fortgick djupare inåt bergstrakten. Der de båda vägarna