Aftonbladet – 17 augusti 1871, sida 2

ner, vilja vi här meddela en sammanställning af hithörande fakta. Den berlinske jernvägskungen Stro.sberg har som bekant åtagit sig att anlägga jernvägar i Humänien, och för att få denna epekalation i gång utfärdades mycket lockande obligationer. De skulle nemligen förräntas med 7!2 procent, som garanterades af rumäniska regeringen; men kamrarne ha antagit en Jag, enligt hvilken statskassan icke skall gifva ett öre i ränta, och furst Carl har, såsom det påstås mot sin vilja, stadfästat denn lag. I Berlin har man på senaste tiden nära nöd icke sysselsatt sig med något annat. Hvarken de franska milliarderna, agitationerna i Elsass och Lotbringen eller Thiers rostningar ha kunnat konkurrera med de rumäriska kamrarnes beslut, som icke blott spelat hufvudrollen på börsen utan också i tidningarne och de politiska diskussionerna på kaffehnsen. Detta är icke sä underligt, ty många äro intresserade i desså aktier, med hvilka drifvits mycket skoj ock af livilka man lofvat sig geld och grönar skogar. Preussens högre aristokrati, som stod hofvet nära, skall ka insatt betydliga summor i detta företag. Ovädret haricke kommit på er gång, men man lefde ständigt i hopp om att det skuils kunna förebyggas. Man hyser i Berlin icke synnerligen stora tankar om Preussens makt, och man smickrade sig med, att rumäniska deputeradekammaren nog skulle taga sitt föronft till fånga och akta sig för att förorätta kejsar Wilhelms undersåter: Sedan lagen antagite af representationen trodde tan allmänt, att furst Carl skulle vägra stt sanktidnera honom; men äfven detta hopp slog fel, och ne utbröt em fruktänsvärd storm. Man talade om ingenticg mindre ö71 en militärisk ockupation, son skolle lära Donauforstendömena mores, oc berlinarne frågade icke det minsta efter hvad som stod i Paris-traktaten, ty de ha tillräcklig erfarenhet om att traktaterna icke äro till för dem. Dock uppkastades af nägra den frågan, om hela saken också var at den natur, att preussiska regeringen såsom såden kunde taga henne om hand. Härpå svarades, för det första, att Preussen npaturligtvis kunde bsfatta sig med allt hvsd det fann för godt, attiBokärost regerada en Hoherzoliern, som hade rättmätigt snepråk på Tysklands vistånd mot sing rebelliska undersäter, och att dessatom kabinettet i Berlin ieke bållit sig på afstånd från asken då jernvägsprojektet anttes i gång. Den sista anmärkningen är riktig. Preussiska regeringen protegerade alldeles uppenbart företaget och dess organer uppmtotrade de tyska. kapitalisterna att taga del deruti, i ä8 Hon med starka färger utmålade Rumäniens feserser, hvilka skulle blifva onttömliga genom de nya jernvägarne, för ett icke tala om att Indet bjöt den lyckan att styras af en Hoherzoilert. Bismarck skall också vara af den åsigter. att det är Preussens pligt att sntaga sig de tyska aktieegarnes sak, och bon skall både ha tillställt den rumäniska r:geringen en not och uppfordrat Porten att intervenera i Donaufurstendömena, Från Bukarest berättas emellertid, att denna not icke gjort det ringaste inryck, och i Konstantinopel skall Bismarck icke ha varit lyckligare. Ett telegram deriI från berättar nemligen, att turkiska regerinIgen förklarat sig ur stånd att göra något, emedan Paristraktaten föreskrifver, att en intervention skall företagas gemensamt af de I makter, som undertecknat densamma. Några tro nu, att Bismarck skall vidtsga mått och steg för att framkalla ett gemessamt ingripande mot Rumäöninen. Andra deremot anse sannolikere, att han skall söka bistånd hos Beust och mötet i Gastein söttes i förbinI delse härmed. Efter hvad de tysksionade tidIniogarne i Wien sagt, skalle visserligen ett sädant steg kunna synss öfverflödigt, ty de ba gång efter annan försäkrat, att Beust af ; piterata förmåga understödde Bismarck i Buarest. Dessa tidningar äro emellertid altid på sin post, när det är fråga om att göra l Österrike och Preussen solidariska, och dertill kommer, att äfven i Wien stora penniogintressen stå på spel, hvarför man är angelägen om att utsprida, att det starkaste tryck ntöfvas på Romäniep. Tagespresse, som i allt understöder Beust, påstår med bestämdhet att Österrike intagit en mycket försigtig håll ving, och det lyckönskar Beust till att ha undgått en snara, emedan jernvägsstriderog blott användas såsom ett medel till att få restämmelserna om Rumänien att gå samma väg som Svarta hafvets neutralisering, alldenstund Bismarck räknar på att Frankrike ekall finza sig i allt. Eoligt denna tidnin har Beust ivskröokt sig till att gifva räd i Bukarest, men för öfrigt elotit sig till Tarkiet och helt och hållet gillat dess bållning. .I En militärisk intervention i Donaufurstendö. mena är som bekant en ytterst farlig sak för freden i Orienten, och man måste äfven göra afseende på furst Carl, så länge han regerar. Tyskarne ha dessotom byggt stora orientaliska spekulationer på en Hohenzollerns tronbestigning i Ramänien, ehuru det är svårt att förstå huru dessa planer skola låta förena sig med det goda törståndet mellan Preussen och Ryssland. Man vet, att furst Carl icke är särdeles väl anskrifven hvarken hos de radikale elier de konservative, just derföre att han är tysk. Tyskarne ha i Rumänien blifvit temligen impopulära, och de segerfester, som de bär höllo, töranledde, som bekant, åtskilliga konflikter med befolkningen. Uider sådana förhållanden kan ett alltrör korpralsmässigt uppträdande sätt göra slut på furst Carls herrlighet, och hans ställning skall också redan vara så osäker, att han slagit sig ned vid gränsen och packat in sina saker för att när så behöfves — kanna lemna landet. Från flera häll uttalas den förmodan, att Bismarck vill framkalla en kris, som kan gilva forst Carl en lämplig förevändning att lemna landet, hvarefter Ryssland och Preussen få alldeles fria händer. Den ramäniska uppfattningen af stridens närmaste föremål är fölZandAa se