Aftonbladet – 17 augusti 1871, sida 2

kampen emot verlden, inte strider endast för mig sjelf. utan ock för er, — att hvarje vunnens eger för mig närmare det sköna målet. Han talade med ett allvar som förträffligt efterhärmade sanningen. Hon teg ännn, men han kände, att han bade anslagit den rätta tonen, och det var med skenbar, större förtröstan som han fortfor: Hvad jag eäger, är likväl ingen tom dårskap, ty, loftvad vare Gud! ni är j en slaf af verldens fördomar. Ja, jag älskar er ef bela min själ! Jag ber ej att ninu skall säga mig allt hvad jag en göng hoppas få höra af eder; men jag ber att ni skall befalla mig att lefva.n Trots hennes gamla känsla som manade henne att icke låta bedära sig, blef Alice Raymond förunderligt upprörd. Den kärleksförklarinog han gjort henne var just beräknad att avslå en ung flicka, sådan som hon — lugn och förståndig. Han hade icke talat några därskaper, tvärtom: han hade ytirat sig allvarligt och rättfram. Den öfverlägsenhet han tillerkänt benne, var ingen annan, än den en man alltid kan skänka en vinna, uten att derigenom afsäga sig rättighet att förblifva hennes herrskare, och som hon verkligt trodde på bans öfverlägsenhet, kände hon sig smickrad. En qvinna är ej sämre för det, ifall hon vid ett tillfälle som detta, är ett litet grand hycklerska. Mr Warden, sade hon och drog sig något tillbaka ty han hade småningom närmat sig henne. Jag — jag kan inte beskrifva hvilken öfverraskning detta för mig är — Är det verkligen möjligt? Har ni då inte sett — Ått ni var min vän — jo. Inte något mera? Jag kan knappt tro att min hemlighet, ehurn outtalad, har varit så dold —2