Aftonbladet – 17 augusti 1871, sida 2

Ni ber mig således säga er — Att ni vill blifva min bimmel, för hvars ernående hela min själ skall sträfva. Denna gång var en högre flygt icke så olämplig. Men jag kan i sanniog — Jag kan ej tro att jag yttrat mig för hastigt. Jag är nöjd att vänta, men likväl inte utan någon skymt af hopp. Och om — Om ni ger mig detta bopp, så lofvar jag att göra mig detsamma värdig. Säg blott att jag för er är något mera än allsintet — att ni inte är missnöjd — i Missnöjd! Det skulle i sannivg vara un. derligt om jag inte kände mig stolt; men — Jag vet att ni måste anse mig vara förmäten — Nej, i sanning — det gör jog inte. Ni ger mig då hopp? Om ni blott visste bur högt jag älskar er! — Hennes tvekan hade verkligen fyllt hans själ med en obycklad värme, men alltsom hans bön blef mera allvarlig, ökades äfven hennes villrådighet. Miss Raymond började känna att hon icke var fullt så mycket herrskarinna öfver situationen, som hon frän början gjort räknivg på. Hade det varit hennes tro, att hon efter godtycke skulle kunnat leda honom hvart hon behagade, så fann hon sig högligen bedragen, och såväl hennes tycke som färstånd verkade såsom kraftiga bundsförvandter åt honom. Ailt noga betänkt, hade hon således ej varit någon stor hypokrit, då hon förklarade att hon var öfverraskad. Skall jag tro er? sade bon tvekande — ej om svaret, men om sig sjelf. Jag får då hoppas? . Det förefaller mig alltsammans så underligt ! Underligt! — att jag älskar er? (Forts.)