Aftonbladet – 17 augusti 1871, sida 2

Miss Raymond, edra ord ka gifvit mig ett djerft hopp.. Hon kunde ej anpnat än ana hvad som skulle komma. Hon hade länge väntat det och likväl hade hon icke beslutit sig för hvad hon skulle svara. Hon litade icke på sitt eget hjerta; väl älskade bon friheten och oberoendet, men på samms gårg var bon ingajunda böjd för att vara grym. Wi böra tilllägga, att ehuru bon kände sig förvirrad och orolig, förrådde bon icke genom något yttre tecken att hov anade hvad han var på väg att säga. Flickor, sådana som Alice Raymond, hafva en förunderlig makt att beberrska sig, då de veta sig sjellva vara herrar öfver sitt öde; — en sjelfbeherrsknipg som sätter dem i stånd till att, alltefter deras eget bebag, gilva sitt jaord, eller uppskjuta med aordet, eller gifva sitt nej. Alice Raymonds njerta slog häitigt, men till det yttre var hon ugn och lika beredd på att antaga frieriet, som att afslå detsamma. Jag undrar om ni anar hvad jag menar?, fortfor han. Jag har länge drömt, utan att våga boppas, — hur skulle jag vågat det? Jag känner att jag i intet alseende är er like hvad gom verlden menar med likställighet. Hvad jag nu är — hvad jag än med tiden san hoppas blifva, så är ni likväl elltid nå;ot ännu mera; så är ni miss Raymond af New Court; ni är skön, pi är god; — det ir ej för mig endast som ni är den första, len bästa al alla qvionor i verlden. Jag, ieremot, måste sjelf bryta mig en bana. Det ir sannt. Jag har redan kommit några steg ramåt och jag förtröstar wig på att hinna ionu vida längre. Jag är ärelysten — är letta ett fel i edra ögon? Min ärelystnad är tt lefva ett lif som inte ens vore er ovärligt. O, at edra ord ville skänka mig ett opp! Att jag må känna, huraledes jag i