Aftonbladet – 17 augusti 1871, sida 2

1ågot att lita på, något att hålla af och vara tolt öfver, j Jemte den sköld, gom namnen Ö. J. Broch ch Irgens i månget kritiskt ögonblick ha itgjort för ministören Stang, har denna haft itt bästa värn i en politisk tradition om let normala förhållandet mellan regering och epresentatiop, som är så egen, att man kunle frestas att kalla den en nationel norsk netitution. — Den förskrifver sig från en tid, lå den s. k. bonodeoppositionen inom storhinget hade vunbit ett icke obetydligt inlytande, men då den likväl dels led brist på män inom sig sjelf, hvika den skulle kunna appställa såsom statsrådskandidater, dels också saknade kraft att genomdrifva dem. Härigenom bildade sig småningom den uppattningen, hvilken nästan öfvergick till dogm, att storthinget icke egde att utöiva något vestämmande inflytande på regeringens samnansättning, men väl på hennes handlingar. Det politiska framåtskridandet — hvilket oondeoppositionen för öfrigt i det hela ingalunda önskade sköla ske med någon synnerigt stor hastighet — tänkte man sig säsom ett slags procedur, ett slags kraftprof — isynnerhet då och då kryddadt med ett riksrättsåtal — hvari den, som kunde hålla längst ut — och det kunde i nio fall af tio beräknas skola bii storthinget — skulle i sjelfva verket få sin vilja fram, utan att härigenom något personombyte inom regeringen åstadkoms. Ja, detta drefs till och med så långt, att det stundom såg ut, som om oppositionen endast vore angelägen om stt förmå regeringen att visa eitergifvenhet för att derefter å sin sida låta den sak falla, om hvilken man hade stridt. Man har ex härpå i frågor, som ha stått på opp nens progrem och af stortbirget bl forcerade si låvgt fram, att regeringen upptagit och framlagt dem såsom kong propositioner, hvarefter de af oppositionen blitvit — förkastade. (Forts.) Ja