Aftonbladet – 17 augusti 1871, sida 2

Jag hoppas, ja, jag är säker derpå. Trots detta olyckliga giftermål? Oa det verkligen bör kallas olyckligt; men hvarför skulle det så vara? Derför att Angelique var fattig — derför att bon är af lägre ständ än han? Måste då ett sådant parti alltid bli olyckligt ? Gad förbjude st! jag skulle påstå något sådant! Jag kallade det ol: ckligt, derför att let skilt en mor från hennes son. Men säg mig: tror då ni inte att likhet i samhöllställniog fordras för att göra ett äktenskap yckligt? Ack, ni skall måbända anse mig högst gen, då jag säger er, att jag ej anser detta vara nödvändiat. Måhända skall det alltid kallas eget, att man ärligt bekänner det rätta. Hvad mig ingår anser jag att de äktenskap som pgås at ömsesidigt tycke, utan någon verldslig beräkning, äro de som gifva mest opp om lycka. Ni anser mig säkert vera ulitför romanesk, för att vara en lagkarl? Kanske — något litet! Jag fruktade att di skulle skratta åt mig. Ah, en Jlagkarl behötver alls icke vara en så prosaisk person som ni kanske förmodar. Möjligen har ban mera skäl att tro på det romantiska elementet, än de flesta menniskor, ust derför att han blir satt i tillfälle, att blicka djopare in i. vår natur; — cmedan han skådar litet längre än till den yta som sam hällslitvet framkallat. Det är blott pojkar och oerfarna som le åt poesien; tänkaren kävner att det just är poeterna sor ega vishetens gåfva.n Miss Raymord kastade på honom en snabb nlick, hon kända inom sig, att han icke af;åg en abstrektreflektion med detta yttrande. Warden upptattade genast hennes blick och tillade med studerad häftighet: