Aftonbladet – 17 augusti 1871, sida 2

GeEPpA e85. På famma eätt har det varit: med ståthållaresaken, hvilken genom hela sitt historiska sammachang och genom sjelfva yttrandena från tronen var bragt i så nära samb.nd med frågan ön en reviderad unionsakt; den sistnämnda sökte man drifva igenom, men den förra tyckes för alltid ha tallit i glömska. initiativet till sådana reformer som religionsfribet för tjenstemännen, dödsstraffets succe-li sive afskaffande o. s. v., utan öfverlåtit åt enskilde att vinna det erkännande, som arbetet för dylika refermer med rätta mediör, är åtminstone ett felsteg. Aftstörre och mer i ögonen fallande betydelse är, att hon icke sjelt inom sin närmaste verksamhetskrets har förmått utöfva den kontrollerande och reformerande verksamhet, som man kunde fordra af henne, och isynnerhet ha ordningen och arbetet inom det departement, som oredelbart sorterar under regeringens chef, varit sf sådan beskaffenhet, att man icke deraf. har kunnat göra sig något synnerligen fördelaktigt begrepp om chefens administrativa förmåga. Inom det vigtigaste al våra departement, det omfångsrika iörikesdepartementet, har i åratal rådt en arbetsordning, som ändtligen har förmått den nyligen utnämnde chefen, statsrådet Vogt, till åtgärder, hvilkas onekligen ingalunda onödiga stränghet har måst väcka uppmärksamhet och gifva en underlig föreställning om de fordna förhållandena. Om man söker göra regeringens ställning till opinionen i och utom stortbinget klar för ) sig, finns det ett moment, som man icke får glömma att taga i betraktande. Så länge Att regeringen icke tagit r icke ministerens egna medlemmar personligen i nationalförsamlingen kunna försvara sina åtgärder, framlägga sina planer, utveckla hela sin politik, kan det icke undvikas, att allmänheten i gin dom öfver dem till en del kommer att mottaga intryck af det sätt, hvarpå regeringens advokater i storthinget och i pressen uppträda och föra hennes talan. I detta afseende har den nuvarande ministåren varit så olyckligt lottad, att till och med dess motståndare stundom ha måst kääna sig frestado att beklaga den. Det vore dock orättvist att glömma den klaring på det ministeriella partiets öfverdrifter, som till någon del ligger i dess fåtalighet, en omständighet, hvilken det legat nära till hands att söka afbjelpa genom fördobblade ansträngningar och en icke sällan till ytterlighet forcerad ifver Om pt det öaktadt ingen uppenbar brytning uppstått mellan storthinget och regeringen, så är det, såsom man ar det töregåendkunnat fiona, icke der:öre att den senare låtit anoledniogar att konstatera osämjan tryta, utan emedan representationen på sin sida nästan kan sägss med flit ha tindvikit att begagna dessa anledningar till att framkalla en brytning. Orsakerna härtill äro flere. Den första är det värn, som den i uvarande regeringen de senaste åren har egt i två ministrar, som stå i spetsen för förvaltningegronaf, hvilka annorstädes sällan kunna barömma sig af att åtnjuta nationslförsamlingens synnerliga ynnest. Här är likväl förhållandet anborlönda; antingen det nu är derför att armådepartementets chef, statsrådet Irgens, och mariadepartementsts, statsrådet O, J. Broch, först senare ha ioträdt i styrelsea och icke kommit dit vid den obebagliga krisen px våren 1862, hvars minnen ännu väcka bitterhet på mer än ett håll, eller det är derföre att man enligt hela deras ställning betraktar dem mer såsom exklusiva fackmän och till följd deraf såsom minire ansvarige för regeringens egantliga politiska försyndelser och försummelser, eller det slotiigen är det större nit; de båda ha ådagalagt att befrämja de ef s orthinget antydda och sannerligen högst nödvänd:ga reformerna i försvarsväsendet, på samma gång de ha lagt i dagen mera omsorg om sparsamhet, än man är van vid hos den norska regeringen — så är i alla fall så mycket säkert, att den popularitet, som båda des:a män åtojota såväl inom som utanför storthinget, vid många tillfällen bar varit ett värn för deras embetsbröder och a:böjt obehag, som skulle ba drabbat heia regeringen. Det är således knappt tvifvel underkastadt, att orsaken, hvarföre storthiosgats motiverade dagordning den 12 April 1871 i anledning af prolongationsförvägrandet icke blef ett bestämdt misstroendevotum, till en stor del var den, att man hade erfarit, att den svaga opposition, som vid beslutet öfver prolongationsfrågan inom statsrådet försöktes af den ena af de två nämnda statsråden, icke hade fonnit uttryck i en bestämd reservation till rotokollet, och att ett misstroendevotum såedes med lika kraft skulle drabba regeringens alla medlemmar. Kanske vardet cckså till någon del statsrådet Irgenss underskrift under det aistlidne vår behandlade förslaget till ny föreningsakt som gjorde, att storthinget icke till sitt votum i denna sak lade ett uttaladt teklagande, att i denna vgtiga sak så ringa öfverensstämme:se röjde sig mellan styrelsens och folkets åsigter; till någon del — ty den vigtigaste orszken var utan tvifvel en önskan, att icke med denna saks behandling skulle förknippas en krig, hvilken kunde missförstås eller misskännas af broderfolket. Det kan hända, att en smula afguderi är med i spelet i denna byllning, hvilken både stortbinget och den allmänns opinionen hittills alltid ha varit redo att egna de båda regeringsmedlemmar, vid hvilkas egendomliga ställning jag har uppehållit mig, och ett mer skeptiskt skärskådande kunde väl medföra något tvitvel, huruvida den alltid har varit fulit berättigad. Men den bildar i alla fall en ljus punkt på den temligen mörka tafia, framför hvilken vi här stå, och är ett glädjande vitnesbörd, att det norska folket, långt I s L 8 D r L i L j ; S J j ; l S l ifrån att till hvad pris som helst vilja göra