Aftonbladet – 17 augusti 1871, sida 2

vi, som ändock haft så mycket annat at tänka på. Hvad kunde för mig varit af högre in tresse att tänka på, än det som rörde mis Clare och er? Jag är glad åt att ni g mig rättvisa. Vet ni väl, att jag under se nare tiden känt mig böjd för att tvifla derpå? Hurua då? Det har förefallit mig... men... det gö! detsamma! Hugh är en äldre vän till er än jag. Stackars Hugh! Ja, men också ni äl numera en gemmal vän. Jag ville önska att också han tänkte så. Gör han det då ej? Ser ni, miss Raymond, män ha svårt at rättvist bedöma dem som, om också mot sir vilja, komma sig upp genom deras fal. De syntes mig då vi sist träffades... jag menar då han kom till er... att... rent ut sagdt att ni bemötte mig som om, sedan jag fåt dela er oro, ni inte skulle tillåta mig att äf ven dela er glädje. Så der, nu har jag gjor min bekännelse och kärner mig lycklig öfvel att finna den vara öfverflödig. Miss Raymond rodnade, ty hans anmärkniog saknade ej all grund. Det kan icke bestridas, att ehuru både förnuft och bö. jelse talade för Warden, hade en inre, ontredd känsla i hennes själ varnat henne föl bonom, just vid det tilliälle, hvarpå han syf: tade. Hon räckte honom handen. Jag befsrai att vi tänkte alltför mycket på oss sjel:vs yttrade hon. Jag erkänner — miss Clar måste också erkänna — att ingen har gjor sig så förtjent af vår tacksamhet, som n1. Tack, innerligt tack!s sade han och fattade hennes hand samt höll den en stunc sluten i sin. Och ni anser dem säledes vare fullt försonade?