Aftonbladet – 17 augusti 1871, sida 2

STUUAHOLS cr 17 Aug. Bref från Norge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania dsa 15 Aug. Midt i den årstid, som eljest enligt gammal sed brukar hos oss vara en fullkomlig ferietid för politiken och för dem, hvilka dot intresserar att följa med denna, i den Pdödsaisonen?, då frågan hura man skall slippa ifrån den qvafva stadsiuften i långt högre grad upptager sinnena än tanken på utsträckt rösträtt, sparsar.net i statshushållnitgön, ny militärorganisation o. s 4, och då utsigterna tör en god skörd ligga flertalet af Norges invånars mycket mer om hjertat än utsigterna för nästa års parlamentariska session — midt under denna eljest så fridsamma period ha vi i år plöteligt blifvit vitne till en offentlig debatt af en intensitet, som nästan tyckes ha rönt inflytande af den höga värmegraden och hvilken vänder sig om ingenting mindre än utsigterna för rättmätigheten och möjligheten af en norsk ministerförändring. Man bar sökt slå ifrån sig saken med påståendet, att den endast stödde sig på fria fantasier och blott är en fäktning i luften, Till och med ox så vere, till och med om den icke hade någon omedelbar anknytvingspunkt i ögonblickets situation, torde det dock — både för domen öfver den närmast förflatna tiden och i afseende på utsigterna för en icke sfligsen framtid — ega sin betydelse att lägga märke till den sinnesstämning, de bekymmer och förhoppningar, som vid ett sådant tillfälle attalas i samhället. Men härtill kommer vidare, att äfven de yttre förhållandena verkligen förespegla för oss möjligheten af en ministårförändring. Några af den nuvarande regeringens medlemmar — isynnerhet de, hvilka anses såsom de bestämmande i afseende på dess egentliga politiska hållning och karakter — ha uppnått eller till och med öfverskridit den åldersgräns, utöfver hvilken man icke kan begära, att menniskorna skola bibehålla fullt herravälde öfver alla kroppens och själens krafter och den oförsvagade energi, som statens högsta arbeten kräfva, och det är dessutom ingen hemlighet, att den brist på sammanhållning, som man så länge har trott sig förmärka hos regeringen, var nära att öppet träda i dagen under senaste storthing i anledning af en vigtig fråga. Ministeren Stang kan knappt ens af sina varmaste vänner tillerkännas någon synnerlig konsisteng. Antingea man häri ser en källa till beklagande eller icke, så är det ett faktum, som svårligen kan förnekas, att vår representation — isynnerhet efter 1868 — har beträdt en bana, på hvilken hon otelbart måste allt mer och mer aflägsna sig från den regering, som sedan hösten 1861 under staterådet Stangs ordförandeskap har stått i spetsen för vår administration. Att beteckna olikheten med förklaringen, att representationen på sin eida sökte befrämja en brådare och mer a.gjordt frisinnad inre politik, än regeriogen enligt hela sin tendens kunde gå in på, skall kanske tyckas vara en alltför allmän karakteristik; men uppräknandet af vågra bland söndringspunkterna mellan de båda statsmakterna skall göra förhållandet klarare, De äro alla hemtade från de tro senaste åren. Det i hög ovs3 a N son S moderata beBra utströnleng den kommunsla -ea förvägrades saktion; då representaliopen fann nödvändigt att genom ett uttryckligt misstreendatstom aflägsna marine departemetitets hederlige, men sin plats icke fullt vaxne chef, visade regeringen sitt oförställda missnöje öfver att här rödgas gifva efter genom att påminna om det kongl. pre:ogativet att bestämma statsrådets gammansättning. Uppmaningen att framlägga en specificerad utrikesbudget besvarades med ett kort afslag. Förslaget till ny föreningsskt, hvilket regeringen hade omhuldat och itrontalet förunnat ett varmt förord, lyckades endast förena en försvinnande majoritet omkring sig. Slutligen kom en vägran afregeringen af den af storthinget begärda prolongationen, hvilket svårligen kunde uppfattas annorlunda än som en verklig godtycklighet, för att icke säga rent af en utmaning. Med ett ord, hvad regeringen villa drifva igenom mötte motstånd hos storthinget, under det att på andra sidan dettas beslut och handlingssätt i lika ringa grad förmådde vinna styrelsens bifall. likbeten var endast den, att den exekutiva makten — om man undantager dess delaktighet i unionsförslaget — mest öfvertog den negativa rollen, representationen deremot den positiva i detta drama. Den ovilja, som regeringen således måste samla! mot sig genom sitt sätt att bemöta storthingets önskningar och beslat, ansåg hon ej heller löna mödan att försona genom att sjelf taga det första steget till åtgärder, som skulle ha gifvit henne ett berättigadt anspråk på de hberalas tacksamhet. Väl skall det icke glömmas, att regeringen såsom sin egen hade upptagit den enskilda motionen om inörande af årliga storthing; men härmed tyckes också, att döma efter hennes egna utlåtelser, den yttersta gränsen vara uppnådd för hvad hon anser sig kunna medgifva af politiska reformer, så framt vi ej vilja betala dem med konservativa kompensationer., som äro alldeles främmande för vår författniog. I öfverensstämmelse härmed har hon nu underlåtit att såsom sitt upptaga förslaget om rättighet för statsråden att deltaga i storthingets förhandlingar och detta — märkligt nog — ehuru det nu är 35 år, sedan Norges nuvarande främste minister med grundlig logik och varm vältalighet framställde denna reform såsom en oundgänglig nödvändigt länk i Norges politiska utveckling, och icke stort mer än ett decennium, sedan samme man i egenskap af representent i ett storthingstal, hvilket förtionar att citeras säsom ett mönster af prak— AA!