Aftonbladet – 14 augusti 1871, sida 2

ade afskurit den stubintråd, som skulle antända ra utförrådet på Paotb n, bela qvarteret skulle hal O: ungit i Juiten. Man visade RE.dre en order,va am han gifvit Millid-e att sticka praktbyggnaderaa då ch de misstankta husen på veastra Seiaestraaden ta brand. Han nekar bestamdt, att han utfärdat åt enna order de Ferrat (litteratör) var förut obskant i den poli-na ska verlden Han besökte klubbarne och ernådde ty tt visst iuflytande. Såsom nationalgardist blefoc an utoämnd till medlem af centralkomitea och så eltog i dennas handlingar från den 16 Mars. Eter kommunvalen drog han sig tillbaka Ut-lve ämnd tiil chef för 80:de bataljonen, skickades han ki ill Issy och blef sedan chef för generalstaben. h )en 22 häktades han på krigsministerns befall-sa ing i centralkomitas lokal. Denna häktning )b! ade till följd ett slaga brytning mellan krigs-sk ninistern och centralkomitn, och den sistnämnda! g: rotesterade mot häktuingen, hvarpå Ferrat åter st örsattes i frihet. Den 6 Maj kom han med sinst ataljon tillbaka till Issy och fördes härefter tilll ve Porte Maillot och sedermera till Porte Waeram. si Jen 22 Maj återkommo de till sitt qvarter Månilnontant. Ferrat påstår. att han inverkat på sinsa ataljon för att förmå den att upphöra med stri-k len. Han var icke medlem af kommunen. Han jcec nklagas för att ha haft för afsigt att störta re-d: seringen, för att ha usurperat regeringsfunktio-h erna och burit vapen mot Frankrike. Times Pariskorrespondent tillägger till den I skrifvelse angående rättegången mot kommurc ångarne, vi i lördags meddelade, följande: lq Ni mottog genom telegrafen en berättelse om förloppet, men jag kan icke underlåta att tillägga d några ord om det iatryck detta skådespel varlej egnadt att väcka. En krigsrätt i stor skala ärlä alltid någonting imponerande, ehuru vid detta tillfälle arrangementerra voro enkla och till ochö med frånstötande, hvad utseendet af den sal eller1: det rådhus der domstolen var samlad, beträffar. F Jag öfverraskades af det ringa intresse, allmänheten visade. Salen var knappast fylld mera än tillleg hälften. Domstol, fångar och tidningsreferenterv intogo alla en platform, som höjde sig några fotlv öfver den öfriga salen. De män, jag dagen förut r sett i fängelset, såg jag nu uppstälda likasom på t N (4 s 1 Boulevarderna. Den enda tanke, som tydligen kunde läsas i deras ansigten, var den, för hvilken deras landsmän i allmärvhet äro så svega — att Europas ögon voro fästade på dem De hade antagit en tro:sig, heroisk hållning och sågo sig då och då förstulet omkring för att selc om de giort det intryck de önskade. För effek-s tens skull skrattade och pratade de i de ögonblick I då de mest graverande anklagelser frawstälts mot ! dem. Ferrå fann sig isynnerhet smickrad af denlt vigt man fåstade vid hans medbrottslighet i mor-det på de såsom gisslan qvarhållna personerna, och l: löjet spelade ständigt på Assis läppar från början ! till slutet under uppplasarvdet af anklagelseakten l: mot honom. Resere, som sorgfälligt utjemnade li de bandskar, hvilka betäckte hans små händer, hvilka han med tillgjordhet förde öfver sitt om-l! sorgsfullt borstade här, och var försedd med en den ! allrahvitaste och styfvaste löskrage, stod nästan un-! der hela tiden och betraktade ähörarne med ettl: fiat och öfverlägset emåleende. Det tycktes vara ett särskildt nöje för enhver af dem att bland. åhörarne fiona en vän och nicka åt honom på ett vänligt och förtroligt sätt likasom för att lugna honom och sedan kanske skratta, då vännen visa de någon förlägenhet öfver det ovälkomna igen: kännandet. De tycktes i sjelfva verket hetrakta hela affären såsom ett frisp-ktakel, hvilket del uppfört för sin egen räkning, och i hvilket vi böra räkna för en lycka att få deltaga, men som, i anseende till det tillfälle det pifvit dem att uppträda för det beundrande Europas ögon var arrangeradt för deras nöjes skull. Vi äro skyldiga flera af dem det erkännandet att deras hållniog stod i en stark koutrast mot majoritetens, att de lyssnade med vördnadsfull uppmärksamhet under det anklagelserna upplästes och icke visade någon lust att väcka uppmärk simhet eller någon tillfredsställelse, när de märkte att de gjort det. Hvarken Rossel eller Rochefort voro närvarande. Courbet, må:aren, var tyst och nedböjd och frågade icke mycket efter någonting. Jourde och en eller två andra väckte en viss sympati genom sin lugna hillsing och den kontrast i hvilken deras uppförande stod till deras kamraters. Men på det bela taget var det intryck dessa fångars hållning gjorde på åskådarne afgjordt ozynnsamt, och om en krigsrätt kan låta inverka på sig af sådana intryck, skola de sannolikt icke genom ett affekteradt trots förbättra Bina utsigter. Ransakvingen inför krigsrätterna med kommuantångarne i Verssilles har, såsom vi förut nämnt, börjat och de utländska bladen innebålla långa redogörelser för förhören. Vi meddela här nedan, etter Independances Versailles-korrespodent, en sammanfattad redogörelse för det första förhöret, som anstälides med den mycket omiaiade Ferrå: Vid gessioneps början uppläste Ferr en skrifvelse till kommunens förherrligande och i hvilken han kom till den slutsats, att kommunens försvarare, hvilka dukat under i kampen, icke kunde dömas af de soldater, som hade besegrat dem. Kapten Gaveau, regeringens kommissarie, opponerade sig mot att den anklagade finge fortsätta med sin apologi af kommunen, ett yrkande, hvilket den anklagades advokat å sin sida bestridde, hvarigenom någon ordvexling dem emellan uppstod. Presidenten började förhöret med Ferrå och visade för honom nägra skrifna order, som man fått fatt i. Ferr erkänner att han underskrifvit många order, men påstår att den, som rör antändandet af finavsministerens palats, är falsk, att man fingerat denna order och att ingen annan gjort det än någon boaspartistisk agent. En i handotiiars bedömande tillkallad kunnig erson framträdde pu och förklarade att ordern var uhderskrifven af Ferrå sjelf. Flera vitaen afhöres rörande branden i finansmirigtåren och polisprefekturen samt fusiljerandet at Veyset, anklagad for att vsra Versailles-sgent, samt slatigen rörande utdelandet af fem-francsstycken till de nationalgardister, som utgjorde exekutionsplutonen. Härefter töreträdde ett nytt vitne, som afgaf ett med stort intresse afhördt vitnesmål. Poliskommissarien Habut: Den 22 Msj vatt jag häktad i M:zas-fängelset. På morgoven underrättade mig cellvaktaren att Versailles-armön hade ioträngt i Paris och att vi fångar skulle bli 1öggifva. På aftonen underrättades jag af samma cellvaktare, att vi skulle bli förda vilt Roquettetängelset. Jag gjorte mig inga illusioner n:ed afacerde på mepiogen med denna förflyttvipg. Man uppskret våra namn på kansliet och vi flyttades in i mörka celler. Följande morgon begarde jag vatten. Först mot middsestiden erhöll jag vatten och afven de andia fångarae ech ran blappte ut oss i fängelsets korridorer. Der såg jag, presidenten Borjean oca monsigneur Darboy, i De frågade mig hvad förflyttningen hade att hatyda. Vi hade våra cellec i jordvåvingen, jag ceilen n:o 25. I gångarne kuude vi räkna hur! många vi voro; der fuanos, utom erk-kiskopen och presidenten, hr Degarry, pater Ducoudray 0. 8. Vv, fyrtio å femtio personer! Hr Bonjean frågade mig särskildt hvad jag trodde. Jag svaIlse der den grund, på hvilken den som stod Mn mA anar REk o4t hlifga ättano a