Aftonbladet – 11 augusti 1871, sida 2

leende som Hugh hade seit öfver miss Ölares läppar, då han sist skildes från henne. Hugh fann det svårt att börja hvad han hade att säga och på samma gåog harmades han på sig gjolf, emedan kan nödgades visa grannlagonbet emot en person som han ansåg vara så litet värd sådan. Nej, jag tackar,, svarade han kallt. Ni vet hvem jag är? Jag är miss Clares nevö. Ni vet möjligen äfven något om henne ? Jag h r sett henne. Jag hör att på utmanat mr Warden på duell. Aha — ni kommer ifrån honom ?a Inte alldeles. Har jag rätt i hvad jag em Fallkomligt. Hvärför frågar ni detta? Emedan jag hör att ni ändrat mening. Så är det Till mr Wardens stora förvåning. Har ni något skäl att neka mig veta orsaken?, Ja; det största skäl. Föreställ er att jag verkligen kommer som hans o:ubod. Han säger att ni offentligt förolämpat honom, att ni tvingat honom att antaga en utmaning och att ni na, utan att avföra något skäl, nekar att möta honom, År detta sannt? Fullkomigt sannt,. Hughs föregående villrådighet var ott intet, emot hans förvåning öfver denna lugna förklaring. Ni vet, sade han, hvad ni skall tvinga menvniskor att tänka om er? Jag vet det, Men det qvittar mig föga, hvad menniskor skola säga o:n en ringa konstvär, som jag är. Jag reser bort ifrån allt prat. Och ni gör likväl anspråk på att vara — Förlåt — jag gör inte anspråk på någonting, Ar allt, hvad ni har att säga f