Aftonbladet – 11 augusti 1871, sida 2

heternas våld, dels i Versailles, dels i depo-: terna, och under loppet af två månader hat blott 9000 blifvit förhörda. Flera medlem! mar yrkade i mensklighetens namn att lagförslaget skulle strax komma under diskus-: sion. Öiverläggningen beslöts skola ega rum l; I måndags, på yrkande af Victor Lefranc il rgeringens namn. Vi fortsätta i dag meddslandet af de officiella rapporterna rörande de anklagelser. som skola framställas mot kommunfånogarne. Rano! porten om Rochefort är af följande hutvud-: sakliga lydelse: . Rochefort, en publicist, hade redan ådrazit sig ; allmän uppmärksamhet genom en mängd artiklar och kritiker i tidningarne samt genom några teaterstycken, som blefvo populära genom det nya i kompositionen, då han 1868 uppsatte tidningen Lanterne och blef den mest lidelsefulla förkämpen för det revolutionära partiet. Det namn han förvärfvade sig daterar sig från denna period, och de tilldragelser, som följde efter Victor Noirs våldsamma död, bidrogo till att äka hans popularitet och göra honom till ledare af och till fanbärare för det parti, till hvilket slöto sig alla de elementer, som ville tillintetgöra den upprättade samhällsmyndigheten. — Återvald till deputerad följande året i det 20:de arrondissementet blef Rochefort favoritrepresentanten för den klass af Parisbefolkningen, hvars dåliga instinkter han hade smekt och hvars tendenser att göra uppror mot de lagliga myndigheterna ban uppmuntrat, och alit detta bidrog också till att han blef vald att taga plats i nationalförsvarsregeringen Under belägringen af Paris, midt under de svårigheter af alla slag som upptornade sig för nationalförsvarsregeringen genom hufvudstadens cernerande, skilde sig Rochefort, som mer och mer gjorde gemensam sak med revolutionspartiet, från sina embetsbröder i regerirgen, hvilken afslog det föreslagna upprättandet af en andra regering, kommunen, inom en belägrad stad. Genom detta handlingssätt visade han sig öppet vara en anhängare af kommunen och omedelbart efter antagandet af fredspreliminärerna afgick han från sin plats som deputerad, påstående att hans uppdrag nu vore slut, och han drog sig tillbaka till Arcachon, der han låg allvarsamt sjak; han var knappt konvalescent då tilldragelserna den 18 Mars inträffade. Tidigt i April ansträngde han sig för att kunna öfvertaga ledningen af tidningen Mot d Ordre, hvilken, efter att ha på befallning af general Vinoy, kommenudanten i Paris, blifvit indragen, hade börjat utkomma igen omedelbart efter upprättandet af kommunen. Han ankom till stridsarenan den 8 eller 10 April. Från detta ögonblick lade Rochefort ej längre något band på sig, utan lade i dagen sina hatfulla känslor mot regeringen; han kände icke, sade han, någon af dessa män som, utan att vara uppmanade dertill, tvingat sig ln Paris; ban öfsade sin bitande qvickhet mot ere af dem, men han höll med upprorsmakarne, han höll med kommunen; han uppmuntrade den i princip i alla sina artiklar, troende, på -goda skäl, att det inflytande han bade förvärtvat skulle skydda hans person mot de män han anfallit. Man lyssnade till de råd han indirekt gaf i sin tidning; hans mening var, ehuru beslöjad, dock tydlig och hvarje handling af kommunen syntes helt naturligt vara en följd af en artikel, som stått att läsa i Mot d Ordre. Den dagliga rapporten om militära operationer underrättar om fiendens rörelser och påpekar hvad som bör göras för att kunna med största fördel möta och göra största motstånd mot honom (oumren den 12, 13 och 14 Apri!, 10, 16 och 20 Maj). Imaginära framgångar, hvilkas oriktighet måste i de flesta fall ha varit känd för utgifvaren af Mot d Ördre, litvade insurgenternas förhoppningar medan med underrättelsers meddelande om olyckliga strider med afsigt fördröjdes; de mest löjliga historier. hvilkas falska beskaffenhet var tydiig för hvarje menniska med vanligt sundt förnuft och som således ej kunde ha undgått Rocheforts goda förstånd, uppduszades i hans tidning och böllo allmänheten i hflig späming. Det var i dylika meddelanden han utspridde att föregifna påfliga zuaver uppträdt på scenen med rikt utsirade fanor, hvilka tagits af kommunens soldater; att Versaillesregeringen erhåhit krigsmateriel till skänks eller köpt den af preussarne; att Versaillestrupperna begagnade exploderande kulor och petroleum-bomber samt att våra mest bekanta och aktade generaler gjorde sig skyldiga till de mest barbariska bavdlingar. . Uppmaning till inbördes krig följde nu och likaså den förut upprepade anklagelsen att Versaillesregeringen ville betvinga Paris genom den rysligasce hungersnöd, vidare det skamligaste förtal om den exekutiva makter, om ministrarne, om kammarenoch våra generaler. Redaktören af Mot dOrdre, som ansäg att folket var moget till att kunna begå hvilka excesser som helst, framkastade nu tanken att rifva ned till grunden hr Thiers hotell, såsom ett slags repressalier (den 6 April); ban omtalade hvilka rikedomar af koostföremäl detta botell innehöll och han rekommenderade ytterligare några af ministrarnes boningshus till undergående af samma öde. Han återkom oupphörligt till denna tanke och den 17 Maj uppmanade han folket i rättvisans namn att tända eld på denna förödmjukande påmicneise om konsulatets och kejsardömets historia — korteligen, han skänkte sitt fulla bifall åt dylika handlingar af vandalism. Han yrkade ej på kullstörtandet af Vendöme-kolounen, men han uttryckte sitt gillande af dekretet derom och uttalade sin tillfredsställelse öfver att den dag var inne då man vräkte omkull minneskolonnen. Etter denna föraktliga handling, som alltid skall lända dm till vanära som utförde den, anlitade Rochefort sin rika fantasi för att utfinna nya dåd att utföras af de uslingar, som följde bonom i hälarne. Kyrkornas skatter hade dittills blifvit respekterade. Kommunens uppmärksamhet fästades nu på dem at Mot d Ordre, och då hufvudredaktören förebråddes för denna nya uppmaning till plundring, svarade han med att uttrycka sin ledsnad öfver att han ej visste några andra att påvisa (den 14 April). Han fordrar förstörandet af botgörelsekapellet till äminnelse af Ludvig XVI (den 20 April) och föreslår att man skall bemaktiga sig krovjuvelerna, som förvarades i bankens hvalf. Slutligen, sedan Rochefort föresatt sig ett mål, som belt naturligt måste leda till ytterligheter, kömmer han mel ett försiag till mordgerningars begående. i På sawma sätt som han fäste vanda ernas uppmärksamhet på Thiers hus och de af kommunen frigitna brottslingarnes på kyrkorras skatter, så gfiktar ban mördsrnes uppmärksamhet på de olygkiga personer, hvilka bhtvit fängslade som gisslan, och hvilka hela Frackrike ännu sörjer, Roche fort för emelertid sina idber tiltoras nå att klokt och försigtigt sätt. Än framställer han dem på ett förblommeradt sätt mot slutet af en artikel, att det ser ut som om han icke fäste någon vigt vid att de blifva verkställda, än låter ban dem löpa af stapein vid början af artikeln, men varnar då alltid for dem vid sjutet af densamma, och det är just detta som gör honom så aiskyvärd, icke blott i hederligt folks ögon, utan äfven i bang stallbröders, ty det vitoar om, att han vill afskudda gig alit gosvar för sina did. På detta sätt gick ban tillväga med afseende på Thiergs hus, och samma lömskhet utvecklade ban äfven med afseende på plundringen och de såsom gisslan qvarbällna personerna Vi läsa nemligen i Mot dOrdre af den 29 April denna slutstrof i en artikel rörande Blavqui: Och samma män som -på detta! ma OMR RO YET NE snar ot EK bab RAN