Aftonbladet – 8 augusti 1871, sida 2

Ehuru mörknadt af tiden, var det torftiga rummet alldeles fritt från dagens damm och stoft. Bordet med sina tre stolar var ordnadt på bästa, möjliga vis och, under öfver alia under! på spiselkransen, i en blå och bvit mugg, som tycktes vara förkastad, emedan handtaget var afslaget och en bit vid ena kanten borta, blommade en skön, blå hyacint, som, efter alit hvad han nyss sett och erfarit, tycktes honom sprida en kimmelsk vällukt. Nu var det alldeles emot ordning och sammanhang, att ett rum, tillhörigt D.ck Barton, ej skulla vara fullt af damm och skräp och förpestadt af tobaksrök och spritångor. Hvad en blomma på spiseln beträffar, så var bon lika orimligt placerad der, som om hon varit stucken i hans knapphål. Felix, som bättre än någon annan var bekant med bangs vägar, fann genast, icke blott att han hade en kamrat i sitt hem, men att denna mäste vara en qvicna. Att sådant kunde inträffs, var icke att förundra sig öfver, ren väl att det kunde bända Barton, hvilken både i teori och praxis hatade hela könet, med ett uteslutende hat, endast dämpadt af den språklärdes känslor för Lesbia, Chöe och Lalage. Men att tro honom kunna lefva tillsamans med sjelfva Losbis, var lika lätt, som att föreställa sig hocom kunna existera utan konjak. I Jikhet med de flesta män som i sitt tal tillåta sz en hög grad af råhet, var hans Jif, med acseende på qvionor lika rent, om icke renare än sjalfva den helige Antonius, ty Barton tycktes vara otillgävgbg för allt hvad frestelse heter, Moadan Felix äpnu stod försjunken i bes traktelser rörsmde den mans karakter som han, till trots för deras osnighet änav kände var hans vän, fick han hörs de välbekanta,