Aftonbladet – 7 augusti 1871, sida 2

till de militära förslagen, är det hans fasta beslat, såsom han förut förkannat och nyligen i de allvarligaste uttryck åter upprepade, då han i nationalförsamliogen yttrade sig i den romerska frågan, att han ville egua sitt lifs sista krafter åt att gifva Frankrike en stor och stridsdaglig arme, och att detta skulle vara hufvadföremålet för hans sträfvandef så länge han stode i spetsen för regeringen. Denda politik möter motstånd hos vissa tidningar och Hos en del af nationalförsamlingen; njen Thiers har otvifvelaktigt offentliga mee ningså få fin Sida General Charzy har varit inkallad till det utskott; som skall undersöka regeringers at den 4 September åtgärder: Patrio påstår sig veta, att generalen, efter att faffa hål ht atera loftal öfver Gambetta, har lemnat en utförlig redogörelsa för fölltåget vid Loire från dess första början ända till vapenstilleståndet; Han gjorde fall rättvisa åt de vråer hönom ståtnde träppernsö nit oth duglighet och förklarade slatligen med stort efters tryck, att man haft orätt i att slota fred, då fortsättning af striden varit möjlig och det Hill och med funnits utsigter att vinna förgelars Det borättäs att generelen ofördröjligen kommer att ntgiva broschyr med titel Historien om fälttåget vid Loire, i hvilken han har för afsigt att bevisa, att han sdrig blifvit slagen, utan endast dragit sig tilibaka efter vuona bataljer. : I —— —X—— Q-——— — rr ——— Fretisko justitieministern hr Dufaure har ötfårdat ett cirkulär till sämtlige generalI prokuratorerne, i hvilket de äliggas att nöga I öfvervaka att icke genom bokhandlare eller kolportörer spridas oanständiga litogrefier och : böcker, något som både i Paris och en mängd ändrå städef egt rum älltseden Parisopproj. röt uäderiryöktes;s Bland osnständiga teck-. ningar är äfven en af exkejssfön och manl: har baft den fräckhetena att utgifva den sond l. ett verk af en deputerad, hr Schoelcher, som protesterat mot detta skamliga bagagnande åf läns når; Bland orsakerna till Jales Favres afgång från sia plats såsom utrikesminvister hafva flera utländska blad antydt en rättegång, som skalle vara kompromeitersnde för Jules Pavros Hader, oden tinder kommunens dagar började tå tidvingar. det kejserligt sin-. nade Avenir Liberal och sqvallertidsingeti La OCloche, berätta åtskilligt från Jules Favres enskilda lif och anställa sina betraktelser med anledning deref. Nu har Favre anställt rättegång med anlednivg af dessa! utspridda kalomnier, Söm Hattrligtris väckt oerhördt uppseende, men i hvilken han nög torde komma att hålla sina belackare stånen, och då saken tagit denna vändning torde ot ej vara skäl att dölja sammanhanget, hvarför vi här nedan meddela hvad en korfespondert skrifver i ämnet från Pris till Neue Freie Pressci Hr Jules Favre hade under sin lysande advokatsbana förvärfvat sig pasionerad beundran af en rik bankir, hr Odiot. Denne försummade ej ett ögonblick att afhöra Favres försvarstal och när Favre frck ett advokatuppdrag i landsorten, så packade vår bankir också sin kappsäck och beledsagade honom dit: Vid ein död lemnade hr Odiot, som ej hade några direkta afkomlingar, hela sin förmögenhet, som utgjorde omkring 150,000 francs, till hr och fru Favres fyra barn. Olycked lefde hr Favre, hvilken man trodde vara gift med en enka, tillsammans med en dam, hvars man ej var död utan bodde i Algier, der hr Favre lät utbetala till honom en årlig pension. Detta förhållande har varat i nära tjugo år och alla menniskor trodde att den ifrågavarande damen var Favres hustru; äfven Odiot hade varit öfvertygad derom. På det emellertid hans barn skulle komma i besittning af de testamenterade medlen, begaf Favre sig till Dijon, och lät i dervarande mairies register inskrifva barnen såsom hr och fru Favres barn. Hr Odiots naturliga arfvingar, en br Mathieu, en reaktionär advokat och en tjenstemen j i Paris, hotade nu Favre med en rättegång. En vänlig förlikning kom dock till stånd, till följd hvaraf begge parterna delade arfvet sig emellan. Skandalen, som hotade att blifva bekant, qväfdes dock i sin linda, men helt nyligen dykte den ånyo upp och det var en f. d. vän och granne till Jules Favre i Rueil, som bragte den på tapeten. Tilll följd af en tvist mellan Favre och den nämnde grannen, br Laluyt, som af den förstnämnd blifvit invigd i den hemliga affären med Odiot, yppade nemligen Laluy hela saken för den bekante medlemmen af kommunen, br Millicre. som glupskt kastade sig öfver denna affär och offenotliggjorde den i en serie af artiklar i tidningen Le Vengeur. Favre besvarade lika litet dessa angrepp, som dem hvilka Milligre stungade mot honom från den parlamentariska tribunen i Bordeaux. Mot den sjuttioårige Laluyå skall Favre dock ej ha visat sig så efterlåten, utan låtit häkta honom i hans husi Rueil, emedan han var anhängare af kommunen. Efter fyrtiofem dygos gräslig fångenskap lyckades det Lalays vänner att befria honom ur fängelset. Laluyå beslöt att hämnas. Avenir Lib6ral och La Verit började nu på hans anstiftan den kamp mot Favre, i hvilken ätven Laluy snart sjelf uppträdde. Favre besvarade avgreppen med en anklagelse mot honom för äreröriga beskyllniogar. Den nu uppståndna rättegången lofvar att bli af stort intresse, isynnerhet som hr Laluy erhållit tillåtelse att åstadkomma bevisning, att hans uppgifter ej äro några kalomnier.n rå ör mr mn —— AL Från kommunen och dass gala-dagar med-!2 dela de franska bladen då och då underrät-s telser, och i en skrifvelso från Versailles tillls Journal des Döebats läses följande pikantalz skildring af en dylix gala-dag: t Revolutionen af den 18 Mara var icke politisk ? Den gick i verkligheten icke ut på att grundlägga S republiken, som redan existerade, eller att till-!a försäkra Paris om kommunala rättigheter, hvilka p nationalförsamlingen icke nekade hufvudstaden. j Det var ett våldsamt utbrott af det hat, som uppfö yller dem som kalla sig fattiga emot dem som de alla rika. Om jag ej vore rädd att fördjupa mig d utför SN i denua sak (som ej är hufvudåmne 0 ör mitt bref), skulle j2g till och med framställa jti let påståendet, att detta drag städse finnes på f jotten af alla våra stora revolutioner. Antingen h iu dessa ha varit riktade mot aristokraterna, mot Ö lien af vallagen gynnade bourgebisien eller mot opitalet, såsom man nu säger, stöter man alltid: å samma afund hos dem, som anse sig tillbaka-! et atta, mot dem som de beskylla att skrapa åt sig; lit. Denna afund, hvaraf den stora massan i vår m ufvudstad instiktmessigt är uppfylld, underhålles ; ch göres ännu giftigare af galaa eller lättsinniga 5 renniskor, ända tills den når en så lidelsefull!) öjd, att den stora hopen till slut ej har någon Sv ENS ERNA NET EE STEIN LO NANNA REPET) hvad hon hade sagt, kom honom likväl att;l betrakta en daell med Felix, i en annan da-!h jer än förut. Nej, bon är inte galenn, var hans andra!ls