Aftonbladet – 31 juli 1871, sida 2

vad som tilldrager sig i dessa provinser, utgör tt bevis för, att annexionen icke gjort Tyskland starkare, utan tvärtom förorsakat det ett ständigt öppet sår. Man kan redan nu öfvertyga sig om, vilken skilnad det är emellan de afträdelser, som Frankrike gjorde 1814 och 1815, och de nu senast gjorda, mellan de fogliga rheofrankerna, som blott I sexton år varit förenade med Frankrike, och de uthålliga, sega alemaner och lothringar, som äro bundna vid det vestra riket genom två till tre hundra år historia och egen fri vilja. Men eröfringen har en gång egt rum, och något borde således göras för att mildra de led samma följderna deraf. Men hvad gör man emellertid? Den vigtigaste uppgiften borde vara att införa frihet i Tyskland och väcka en belåten stämning med afseende på det bestående. Men kan väl någon påstå att man beviljat tyskarne det allra ringaste? En blick på riksdagsförhandlingarne gifver ett tillräckligt svar i detta hänseende. Hvad särskildt Elsass-Lothringen angår, gäller det att der väcka förtroende, att bana väg för den förhoppningen, att man kan och vill göra provinserna lyckligare än de förr voro. Men hvarmed har man emellertid begyat? Jo, med att införa en diktatur. Bismarck har visserligen på ett grannt och storståtligt sätt förklarat, att det napoleonska väldet efterlemnat en lefvande önskan om kommunal frihet. Har han då gifvit de eröfrade provinserna kommunal frihet, har han ens gifvit dem så mycken frihet, som det angränsande Pfalz åtnjuter? Är det utan all grund man klagar deröfver, att löneafgifterna öfver höfvan stegras, vida utöfver hvad man fordom i detta hänseende erlade i landet och som är norm i sjelfva Preussen? Är det bara påhitt, att gunstliogar kallas till de högsta platser, ja, att till och med i polisen äro anstälda personer, hvilka under kriget tjenstgjorde som spioner? Hur stor andel i embetena kunna invånarne sjelfva under sådana förhållanden hafva? Det är ett historiskt faktum, att fransmännen efter eröfriogen af venstra Rhenstranden icke hemsökte invånarne med någon diktatur, utan tvärtom skänkte dem sin egen fria republikanska författning jemte de menskliga rättigheterna och afskaffandet af de feodala bördorna. Och det är icke mindre ett historiskt faktum, att i samma ögonblick som Rhenprovinserna förenades med Frankrike, försvann all skilnad mellan gamla och nya fransmän. Vid embetstillsättningarne snarare gynnades än åsidosattes befolkningen i de nya departementen. Att elsassarne och lothringarne nu uppdraga paralleller, faller af sig sjelft. Tyskarne äro stolta öfver sin seger och detta är deras rätt, hvad tapperheten angår. Men kunna de också fira sin seger i fäderneslandets namn? Begreppen frihet och fädernesland äro oskiljaktiga. Hvad utsigt är det väl för framtiden, om icke tyskarne bemanna sig och energiskt sträfva att blifva ett fritt folk. Den tyska absolutismen, sm grundar sig på en oerhörd militärmakt, betraktas af alla andra folk som en ständig hotelse. Så länge absolutismen är rådande, skola vi aidrig få verklig fred, utan på sin höjd en vapenhvila, som ständigt hotar med faror och derför ständigt medför än mera tryckande militärbördor. Man får icka tro, att det kan göra oss detsamma, om alla an:ra nationer hysa ett fiendtligt sinnelag mot oss. Änvnu aldrig har någon militarism bestått, som alltid segrade; de stater, som stoltserade på sina segervinningar, hafva ständigt dukat under efter längre eller kortare t:d, och de ha i dubbel måtto tått smaka nederlagets bitterhet. Att absolutism och militärsystemet upprätthållas i Tyskland betyder detsamma som permanenta krigsbördor och inre underkufvelse. Flere berättelser från Wien till tyska tidningar bekräfta, att premierministern HohenWart3 uaderhandlingar med czecherne nu äro nära sin afslutning, och att en öfverenskommelse uppgjorts med ledaren för det czechiska konservativa partiet, Rieger, hvilken på sista tiden uppehållit sig i hufvudstaden, Enligt tidvingen Vaterland har förhandliagarnas resultat, skriftligen formuleradt, blifvit förelagdt kejssren, son: sjelf komrser att föra preaidiet i ena slutkonterens, i hvilken man skall träffa aftal om de åtgärder, hvilka skola inleda det praktiska genoraförandet af det nya systemet. Man tros ämna upplösa alla provinslandtdagarne (17 till antalet), emedan dessas medlemmar blifvit valda under halt andra förhållanden, samt för Böhmen införa en ny vallag, genom hvilken den ez2chiska bafolkningen kommer till sin rätt och befrias från den artificiella öfvervigt som gifvits det tyska elementet genom den Schmertipgska vallagen af år 1861. Emedan tyskarne i Böhmen slagit sig ned såsom handlande och industriidkande i de flosta städer, har Schmerling sörjt för att köpstäderne och dessas handelskamrar blefvo oproportionerligt starkt representerade på landtdagen i Prag, hvarigenom det förvånande resultatet uppnåddes, att de tyske deputerade kunde få majoritet i ett land, der den tyska befolkningen förhåller sig till den czechiska som 18 till 29. Detta misstörhållande väntar man nu få afhulpet. Det heter att de större godsegarnae för framtiden skola få 54 röster i stället för 16 att städernas representation skall inskränkas 0. a. v. Derefter skola val utskrifvas till en ny landtdag i Prag, hvilkens väsentliga uppgift skall blifva att tillvägabringa en försoning mellan de olika nationaliteterna och företaga val till provisoriskt riksråd d. v. 8. ett sådant som sammankallas för att ordva och revidera författningen, I detta riksråd skola de fedoralistiska deputerade få majoritet, aå att författningsreformen kan genomföras på fulit lagligt sätt. Såsom telegrafen redan omförmält, har den spanska ministerfrågan tagit en oväntad vändning, Sedan den hvtillsvarande ministerpresidenten icarskalk Serrano förgäfves tvenne gånger sökt bilda ett kabinett, afsade has sig definitivt den kinkiga uppgiften. Zorilia, som i ranist dåren Serrano var hufvudet ör den progressistiska fraktionen, har antagit konuogens uppmaning att bilda att nytv kabinett, hvilket enligt Impartial skall vara sammMansatt rå följande sätt: Zorilla inrikesoinister och ministerpresident, Cordova krigaminister, Montero Rios justitieminister, Gomexz finansminister, Beranger marinminister, Madazo minister tör offentiiga atbeten (Foaento), Sagasta utrikesminister och Malcampo ministor för kolonierna. Enligt telegram till Brissel-tidningarne aflsde den nya rioistören den 24 d:s cd inför konungen och skulle följande dag framställa sig sig för cortes. Såsom vära läsare påminna sig, offentliggjorde nationalförsvarsregeringen på sin tid en mängd dokumenter och bref, som an— — rr O, Hugh, utbrast hon, nu kommer hon nog att förlåta dig! Och jag skall ändå