Aftonbladet – 31 juli 1871, sida 2

O, Hugh, utbrast hon, nu kommer hon nog att förlåta dig! Och jag skall ändå slatligen inte bii en oxsak till din ruin!: Hugh såg likväl mycket allvarsam ut. oHennes förlåtelse skall ej kunna skänka mig mycken sällbet, om detta är mitt verk, yttrade han med en blick på miss Raymonds bref. Men jag måste se henne. Huru mycket kan det behöfvas för att lösa ut mig härifrån? Jeg är lagsökt af så många, att jag inte vet huru stor summan är. Hon gjorde i hast ett öfverslag. Det skulle fordras gsnska liten summa Zör att itminstone tillsvidare försätta honym i friet; — femtio pund, hade hon sagt åt Marie. Men Angelique var icke den, sorn ämnade åta tillfället gå sig ur händerna och derför varade hon: Du behöfver inte mindre än tolfhbundra und. Skall jag med detsamma fylla i sam nan ?o Ja.n . Och sedan ofördröjligen inkassera penarne och liqvidera? Skall jag det? Så fort som möjligt. Jag måste komma lärifrån så snart det i dag kan ske. Efter ytterligare en hestig kalkyl fyllde on i invisningen för tretusen pund. Detvar tt godt dagsverke tänkte hon. Hvad som mu än mätte hända, så var hon viss om ett epital att för det närvarande komma sig ör med, om också miss Clare skulle dö utan ågot testamente till Hugh, och Angelique åledes blefve tvungen att börja sin bana ;enom lifvet änyo och allena. Kanske, ifall niss Clare hade vetat hvem som skötte affäerna, skulle hon icke lemnat åt Hugh att jelf utsätta summan som borde äterskaffa onom frihet. (Forts.)