Aftonbladet – 28 juli 1871, sida 2

STOCKHOLM dena 23 Juli. Debatten i franska nationalförsäins: lingen om bisköparnes petitioner. Såsom redan genom telegrafen är bekant vände sig förhandlingarae I nationalförsamlingens möte förliden lördag hufvudsakligen kring de af åtskilliga franska biskopar ingifna etitionerna till förmån för påfvens verldsige makt. Den väntade debatten hade fyllt tribunerna med åhörare, bland hvilka märktes den päfliga nuntien msgr Chigi, italieoska sändebudet riddaren Nigra, furst Metternich, lord Lyons samt en talrik mängd andliga. Af ministrarna hade Thiers, Larchey, Jules Favre och Pouyer-Quertier infunnit sig på sina platser i salen. Sedan deputeraden Pavot, ordförande i det utskott dit petitionerna blifvit remitterade, i korthet redogjort för utskottets förslag, hvilket understödde biskoparnes begäran, att franska regeringen skulle sätta sig i förbindelse med andra makter för att åter förvärfva påftven hans fordna maktställning, tog Thiers ordet under spänd uppmärksamhet af församlingen och yttrade följande: Jag kan icke dölja den smärtsamma känsla, jag erfar, att i dag se mig nödsakad afhandla den vigtiga fråga, som föreligger, hvilket dock icke härrör deraf, att jag behöfver förneka mina förra åsigter. Hvad jag förr tänkte, omfattat jag ännu som rätt, och skall alltid hysa samma åsigter (Bifall) Jag talar inför mitt lad och rättänkande personer, samt kan derföre högt och oförtäckt säga min tanke. I ären dock alltför erfarne män, att icke inse att det gifves intressen, som man mera fråmjar genom tystnad än genom ord (Mycket bra!) Men efter man tvingat oss dertill, böra vi förklara hvad Yi anse att vår pligt ålägger oss, och om mina förklaringar komma att ljuda illa i edra öron, är det icke min fosterlandskärlek, icke mig, som I bören tillräkna derför, utan situationen. dag! har mången gång sagt mitt fosterland bittra sans ningar, och förfärliga resultat ha på ett eklatant sätt lagt i dagen, att det var det sunda förnuftet, som ingaf mig mina ord. Stundom har jag också oförbehållsamt tadlat mitt fosterland, ty vi måste: alla erkänns, att vår nations bufvudfel är att hon alltför ofta låter klafbinda sig af ögonblickets opinion. Då en mening gör sig gällande i Frankrike, gifves det knappt någon som har kraft att motstå densamma, Vi hafva hvarje dag ett gorgligt exempel, hvarthän ögonblickets ider kunna leda. Vi hafva öfvergifvit den tradition, som varit Frankrikes under århundraden, och detta fel har blifvit straffadt med grymma olyckor. (Mycket bra!) Den europeiska jemnvigten är ett uttryck, som biifvit gjordt till en speglosa. Den id6, som detta uttryck Omkiäder, utzic dock från: Henrik IV, den tappraste man och den finaste politiker, som funnits, och samma id omfattades såväl af Richelieu, Frankrikes störste statsman,! som af Mazarin, denne man hvars politik var tålamodets och som genomdref det herrliga verk, hvilket historien kallar westfaliska freden. År, 1815 återupprättades denna jemnvigt, alldeles gom cm försynena derigenom velat bereda oss en utväg till räddning, och i stället för militärisk ära förskaffade den oss inflytande. Under sådana för-; hållanden kunde vi icke längre beherrska verlden, Vi voro stälda mellan Österrike och Preussen, för att hindra den ena af dessa makter att vinna öfvertag öfver den andra. Frankrike var stäldt mellan England och Ryssland, för att hindra dessa båda väldiga makter vånda upp och ned på verlden för befrämjandet af sina speciella maktintressen. Det är denna jemnvigt, som vi i ett ögonblick af vansinne, alla hafva medverkat att krossa. Man har förkastat detta gamla system, som var vårt skyddsvärn, för att proklamera nationalitetsprincipen, och det är häfdandet af denna princip, som beredt Frankrike de olyckliga dagar, hvilka vår nation skall för evigt begråta! i Utan att vilja förebrå Italien dess sträfvanden till enhet, kan jag dock icke förneka, att det var i ett fel af Frankrike att medverka till de särskilda ! italienska staternas förenande till en statshelhet, och att sålunda mer än någon annan makt bidraga till rubbandet af denna jemnvigt, som var en bor-; gen för vårt inflytande. Det var i sanning blindt ; och åaraktigt af Frankrike att omfatta en slik; politi Jag har aldrig subordinerat mitt förnufts ingifvelser under den rådande opinionen, lika litet som . jag låtit mina vänner utöfva något inflytande på dem. Jag har alltid varit af den åsigten, att nationalitetspolitiken skulle blifva olycksbringande! för Frankrike. Ty för det första var jag! viss om, att den italienska enheten skulle föra i: släptåg den tyska enheten och för det andra in-!! såg jag klart och tydligt, att den italienska en-! heten skulle rikta ett svårt slag mot det religiösa ! medvetande, som representeras af den heliga sto-: len. Men hvarje styrelse, som våldför sig på sam-! vetsfriheten, är en gudlös styrelse, till och med ! från politisk synpunkt betraktadt. Jag sade for-! dom till den kejserliga regeringen, och jag upp-:: repar det äfven i dag, att den europeiska jewn-1) vigtens rubbande innebar grundläggandet af såvälj den italienska som den tyska enheten samt derÅ I 1 l 1 K (0 jemte ett våldförande af samvetsfriheten. Sålunda har Frankrike, hvilket alltsedan Carl V:s dagar varit katolicismens naturlige beskyddare, liksom England är protestantismens värn, svikit sin mission. Men kejsardömet svarade genom att öfverstiga alperna; Erankrike har städse varit villigt att offra sitt blod för ideer. Ja! men Italien har hjelpt Preussen, det har medverkat till segern vid Sadowa; den italienska enheten har skapat den tyska, och den religiösa rågan har uppstått i Europa. Jag sade nyligen ill Italien sjelf: Kom icke erhand vid den andiga makten! Icke desto mindre befinner sig koungen af Italien i Rom, i haiföns bufvudstad, och Pius IX, öfverhufvudet för den stora katolska, beinner sig i Vatikanen, omgifven af katolikernas org ; inspärrad i denna tillflyktsort, gör raan sig jelf den frågan, om han verkligen är fri. Åläggen ss icke under förblommerade uttryck ett värf, om I icke sjelfva skullen vilja ätaga eder. Italien är ett helt; jag är icke upphofsman till lenna enhet, och mindre än någon kan jag göras nsvarig i denna sak. Det gifves nu ett konungaike Italien, som räknas bland Europas statsmaker. Hvad handlingssätt-viljen I iakttaga gent-e mot detsamma? Omfatten icke en politik, som V: lott skulle leda dertill, att I vid det afgörande!t gonblicket, skullen desavouera kriget. si Hvad handlingssätt iakttager Europa mot detta ti talien? Ryssland är ytterst förbindligt och ar-t igt mot detsamma alltsedan romerska hofvet blan! si ade sig i den polska frågan; England har icke si ett med oblida ögon, att i Medelhafvet uppstod n sjömakt, sorå icke blott täflade med oss, utan! tö ent af var vår fiende. Det hyperkatolska Öster-!g ike har öfvervägt situationen, och den statsman, Am stvr dött har aoct vid alm mnlf nee dog 2 DD py Ru fr je CS ke D rr VA Vv ee