Aftonbladet – 24 juli 1871, sida 2

e verk anläggas. Fästningen ligger på omring 5 kilomåtres afstånd iråa Belgien och kilometres från den preussiska gränsen och jess öfre del är mycket stark. De inre veren, som påbörjades 1836, skols fortsättas å att fästningen, om så behöfs, kan motsga en dubbelt så stark garnison som förat, ch på de angränsande höjderaa skola ber ydliga verk uppföras, genom hvilka de franka trupperna skola bli i stånd att beherrka tillträdet till platsen. Verdun och Toul kola också förstärkas, men med dessa arveten skall man ej börja så snart. Bland andra kandidater till en plats i gereralrådet i Aube uppträder den ökände f. d. oolisprefekten Maupas och rekommenderar ig hos valmännen i en skrifvelse, i hvilken nan såsom sin förnämsta merit framhåller in andel i statskuppen af den 2 December. Jag har bidragito, säger han, att grundägga kejsardömet 1851; skulle detta lända mig till men i befolkningons ögon? Hafva vi icke till följd af denua stora händelse varit i åtvjutande af femton års storhet och lycka? Denna fräcka tirad erhåller följande svar af Journal des Debats: Det är under dessa femton år af storhet pch lycka, som de kreditinrättninsar blifvit grundade, hvilka ruinerat en del af den franska medelkisssen, och som expeditionen till Mexiko egt rum, hvilken gaf anledning såväl ull det mexikanska lånet som tiil tra. i taro. Det är likaledes under torbet och lycka som lagen krigstjensien desorgsniserat i att förminska dess effekgenom att efterhand ersätta tf ära och lycka som landet af åå ma vande rna med relativt gamla kargstjensten blef eit vederi Det var också under dessal så poigne in exercerades till vo-! empi, och som vista embetsatt göra höga vederbörande tjenster i stället för att samvetsgrannt utöfra sitt embete, hvilket hade till följd att folket förlorade aktoingen för emb2etsmannaklaesen. Det var den omoraliska framgången af eit nattligt attentat, förknippadt med mened, hvilket inledde det lysande tidskede, som lärde fransmännen att ringakta lagarna och edens keigd, samt att buga sig för personer som våldförde dem, blott derss dåd lyckades. Den af oss förut omnämnda konflikten mellan statsmakten och det katolska episkopatet i Preussen torde der, enligt Kölnisehe Zeit., komma att påskynda förverkligandet af en länge men förgälves eftersträfvad reform i den civila lagstiftaingen. Regericgen skall, säger nämnda tidning, ha för afesiot att föresiå kamrarne införandet af det obligatoriska civiläktenskapet, som redan proklamerades af den preussiska konstitutionen at är 1849. Dessutom lär man vilja uteslata presterskapet från inspektionen af skolorna och befria de teologiska studerande från att göra sina studier i de biskopliga seminarierna. Betydelsefall för situationen är ea ariikel i Bismearcks organ, Norddeutsche Allgem. Zeitung, af hvilkens innehåll vi meddeia följande: Att ofelbarhetsdogmen i Tyskland framkallat konflikter mellan statsmakten och romerska Iyrkan är tyvärr ett faktum De tyska biskoparne ha på förband vetat, att denna. ofelbarhet skulle komma att leda till konflikter med Biatsmakten. De tyska biskoparne ha på förhand vetat, att denna ofelbarhet skulle komma att störa friden och oroa samvetena. Och nu höja de — för att uttrycka os3 kort — ultramontana tidningarne sin röst och anklaga rTegeringarne för de konflikter, som uppstått, men en del af dem hopar det ena kränkande tillmälet efter det andra på de mäns huf vuden, som icke äro i stånd att byta om tro! Om nägonsin mildhet varit på sin viats, var det säkerligen mot desse män. Om någonsin genom moderation konflikter böra undvikas, bade de konflikter som rent af härröra af den nya dogmen under alla omständigheter bort undvikas; ty detta tyska episkopat vet, att det genom hänsynslös tillämpning af den nya dogmen våldsamt drifver regeringarne till en konflikt. Hvad slutligen oss beträffar, tro vi oas flere år igenom ha visat, buru mycket vi respektera den satsen, att staten icke skall inkräkta på trons område, men å andra sidan måste äfven kyrkan respektera den gränslinie som skiljer henne från staten. De inkräktniogar på statens område, som denna dogm om ofeibarbetea föranleder, måste af statsmakten tillbakavisas. På detta sätt uppstår konflikten; men här är icke fråga om nigon förföljelse mot kyrkan. Det är tvärtom staten som genom den nya dogmen hotas och derföro tvingas till motvärn. I en korrespondens från Berlin till österrikiska bladet Tagespresse läsos följande om huroledes segerjublet nu börjar gifva plats DN de lidelser, som följa med hvarjo reuktion : Här och der i provingerna börja folk, som blifvit nyktrare, att diskutera den frågan, hurudant det tillstånd är som kriget skapat, och svaret lyder, att ingenting blifvit bättre, utan mycket har blifvit sämre. Handel och industri äro tillatetgjorda, priserna på lifamedel och på hyror ha stigit och skattebördan blir lika odräglig som det dag för dag allt mer högmodigt uppträdande militäroch polisväldet. Bland dem som ega fast egendom råder fruktan för krig. Man hoppas visserligen att få denna fruktan afledd, antingen genom ett krig mellan Frankrike och Italien om påtvedömet eller genom att få moskoviterna tiil att framkalla en katastrof i orienten. Men oron för ett återupptagande af kriget mellan Frankrike och Tyskland står dock alltid främst. Denna oro underhålles ganska mycket genom det officiella meddelandet om att Frankrike står i begrepp att införa den allmänna värnepligten i ett omfång, som till och med kommer att ställa det preussiska systemet i skuggan. Till detta meddelande är den anmärkningen fogad, att under sådana förhålianden mäste hvarje opposition mot fastställandet af en rikskrigsskatt på omkring 50 millioner thaler och mot ett tvåå tre-årigt upprätthållande af den jerntunga militärbudgeten, falla bort af sig sjelf. Det kejserlig-preussiska militärregementets journalistiska hyrkuskar bekänna slutligen, att man i högre regioner med beklagande har aktgifvit på den obetydliga roll, som flottan spelade under senaste kriget, och att derför ansenliga summor måste anvisas till ett betydligt ökande af flottan. Den nedtryckta sinnesstämningen hos en stor del af befolkningen får vidare näring derigenom, att inqvarteringsbördorna ingenstädes blifvit förminskade och att det icke är fråga om att gifva de olika kommunerna och kretsarne någon godtgörelse för de under kriget