Aftonbladet – 24 juli 1871, sida 2

det. Du är redan stor, jag vet det; och jas är mindre än intet. Men, lofvad vare Gad, dt är fri! och vill du gifva mig hopp, så ska! du 8e att jag måste göra mig dig värdig Jag vill ints binda dig med något löfte, innar jag bevisat mig värdig att blifva hvad dr fordrar af mig. Men hopp måste jag ega det skall för mig innebära allt — styrka hopp, mod; och skulle jag inte tå det, nö väl — man dör blott en gång! Men du nekar mig det inte? Det är inte blott för mir skull jag ber derom — det är ock för dir egen. O, min Gud!s utbrast Marie i en ton a den djupaste själsångest. Liksom den första äskviggen tilkännage) för den feberheta jorder, hvarför mörkel sänkt sig öfver vaturen, då solen borde lysa klart, så fattades äfven Marie ögonblickligt af fullt medvetande om verkliga arten af der feber som länge hade förtsgit henne lngn och mod, Dag efter dag, vecka efter vecka hade lidelsen vunnit insteg i hennes själ och nu var blott ett ögonblick behöfligt, för att rycka undan slöjan, som hittills doli beones känslor för henne sjelf. Utan varning badedetta ord som en blixt slagit ned i hennes själ. För en sekund kunde hon icke känna någonting annat än en outsäglig sällhet ötver att hafva funnit ett hjerta som harmoniserade med honnes, men detta solljus var blott förbigående och etterföljdes af ett mörker, djupare än förut. Hittills hade hon sotvit, och för den slumrande är blott föga skilnad mellan ljus och mörker. Men nu var hon väckt och för den vaknade är nattens mörker först skönjbart, För Felix var stunden deremot endast en ontsäglig glädje. Marte, återtog han med innerligt allvar, vjag kan inte hvad jag känner ij kärrus var Nr a tohöives