Aftonbladet – 20 juli 1871, sida 2

den till en operationsbas mot det samhälle, som betalade den. I det senare förenade sig ett motsatt intresse med frånvaron af lidelser för att söka undandrega sig pligter, hvilka efter freden endast föreföllo motbjudande. De hederliga arbetarne väntada blott på, att arbetet äter skulle begynna, för att slippa ifrån den. Medelklassen såg deri endast ett hicder för sina affärer och sina göromål samt en orssk till gagulöst förstörd helsa. De besvärligaste obehag fördrogos med gladt mod, så länge man lifvades af patriotisk ifver; men de bletvo outhärdliga, då det blott var fråga om pelisbestyr. Det dagliga sammankallandet ef en tredjedel af nationalgardet väckte endast missbelåtenhet i de bäst sinnade bataljoneras; man insåg så mycket mindre nödvändigheten af derna kraftyttripg, som den utsatte deltagarne deri för de svåraste ansträngningar, uten att deras nit lände ordningens upprätthållande elier återställande till verkligt gagn. Befälhafvarne gjorde ingenting för att förläna dessa truppuppställningar, hvilka ie voro de första att klaga öfver, något begripligt intresse eller förskaffa dem ellvarsamt godkännande. De motsträfviges antal tillväxte med hvarje dag. Desorganisationen hade dessntom stigit till sin böjd inom en del af nationalgardet, och de maktegande tycktes icke inse behofvet att afbjelpa saken. En mängd officerare hade begärt afsked efter vapenhvilan. Många hade blott sökt eller mottagit sins grader för att vara de främste i faran och i äran i striden mot fienden; grämelsen öfver nederlaget och behofvet af hvila förmådde dem också att göra sig dem qvitt, då de fonno dem endast vara ena börda. Och ändeck infunno sig måcga den 18 Mars antingen på morgonen eller upder dagens lopp, då de olycksbådande ryktena började sprida sig. Genom order qvarhållna i sina qvarter, onyttiga i dem, der uppror icko var att befara, alltför svaga för att göra detta motstånd i andra, voro de blott en epridd styrka, som ej kunde göra någon nytta. Hade de varit sammandragna med bestämda order på de mest hotade punkterna och förenade med den reguliera armån, för hvilken de skulle ha blifvit ett moraliskt stöd på samma gång 20 dennas bistånd skulle ha ingifvit dem jelfva större tiliförsigt, ekullo de ha kunnat rädda allt kanske utan blodsutgjutelse blott och bart genom den respekt, com deras antal och fasthet ekulle ha ingitvit en insurrektion, i hvilken de, som voro beslutne till hvad som helst, ännu utgjorde minoritaten, Oiyckligtvis fick armen ensam i uppdrag att bortföra de tagna kanonerae och att I bändelse af motstånd göra det företa försöket att qväfva upproret. Nedsatt till 10,000 man efter vapenstilleständet, hade hon efter hand fått vigtiga förstärkningar, at hvilka största delen bade inkallats från provinserna. Da upproriske hade icke föreummeat att listigt ställa sig in hos henne, att göra sig till ett eko sf hennes klagomål öfver de bristfölligheter, som oundgängligen åtfölja ett hastigt uppbåd, samt att väcka henoes intrezse för daras egna klagomål mot regeringen och samhället. Det är derss vanliga taktik, och det baböfs många försigtighetsmått för at förhindra verkuingarna derat. Denna taktik måsta lyckas med illa disciplinerade soldater, som saknade förtroende till sing bofälhafvare, och hvilkes nit afsvalnst i det utländska krigets seneste motgångar. Det var svårt att få dem att säsom fiender betrakta dessa nationalgarden i Paris, som ännu voro så högt uppburna af den allmänna meningen i Frankrike, och af hvilka de endest mottogo vänskapsbetygelser. De bästa vägrade att strida; de sämste eller svagaste kastade ifrån sig sing vapen, fraterniserada med upproret, och några länade, vare sig af anlag til brottslighet eller för att nedtysta pligtens manande röst, sin arm åt de gräsligaste brott. Na var allt motstånd fraktlöst. Till och med or sådant försöktes af de trogna pationalgardens, fiago dessa order att upphöra dermed. Klockan 5 på aftonen eaftackades de flesta med tillsägelse att stacna hemma och hälla sig färdiga vid första signal Det slogs larm hela natten, men endast på centralkomitens befallning. Följande morgon utfärdades en af de i Paris varande ministrarne undertecknad proklamation, hvilken, sedan de begångua våldsbragdorna omnämnts, slatade med dessa ord, hvilka i form af ett sista vädjsnde till befolkningen endast voro en oförtjent förebråelse: Viljen I ikläda er ansvaret för deras mord och den förstörelse de skola åstadkomma? Stapnen då hemma; men ären i måna om äran och edra beligaste intressen, samlens då omkring republikens regering och nationslförsamlingen. Denna proklamation kunde ej uppslås. Många national gardister, som läste den i Journal officiel, skyndade gig med blygselns rodnad på sin panna att söka förskaffa sig de order, com ändtligen skulle tillåta dem att fritaga sig från den nesliga solidaritet, hvearmed de hotats. Nögra order funnos ej. Öfverallt såg man blott soldater, som kastade ifrån sig els ler gåfvo och sålde bort sina vapen, blott upproriska nationalgardister, som kamperade vid barrikaderna, dem ingen sökte beröfva dem, och utanför de förrämsta offentliga byggnaderna, hvilka öfverlemnats åt dem utan svärdsslag. Intet spår förötrigt till den entusiasm, som brukar ätfölja folksegrar. Knappt förmärkte man uttrycket af en barnslig belåtenhet hos dem, som sig emellan delade goldaternas chassepotgevär eller som med välbehag postade vid sina kanoner. Hvem drabbar nu ansvaret för denna olycksdigra dag, som skulle efterföljas af ännu olyckligare? Brottsligbeten ligger helt och hållet på insurgenternas och de soldeters sida, som gjorde sig till deras medbrottslingar; för lan. LJ LA AP Ps API I LR