Aftonbladet – 20 juli 1871, sida 2

hvars belärenhet således var oförändrad, fördes förbi honom jemte de öfriga fångarna, slog sig för sitt bröst och begynte gråta och klaga. Så hade ockeå Felix gifvit vika till slut, — i verkligheten emedan han förlorat sin tro på Marie mer, som det tycktes honom, till följd af sin brytning med Barton; — ty, fastän det ligger sanning i orden: — Små bekymmer ega stämma, Djupa sorger äro stummav, — så, när de båda olika arterna af sorg komma tillsammans, är ået i sjelfva verket den djupa sorgen som klagar; hon begagnar blott den andra som tolk, emedan hon sjelt saknar ord. Med ett ord: Trots Felix förklarade trohet till sin grande passion, som vid denna tid hade öfvergått till en töm skugga, hade han råkat i det förfärande tillstånd, då en man finner sig på samma gång tvungen att älska och tvungen att missakta. Han bjöd till att, som en samvetssak, hålla fast vid denna skugga af sin första kärlek och att tro på dess verklighet; ännu då, när han i djupet af sin själ måste känt att den gamla förbannelsen hvilsde öfver honom: — De som byta gammal kärlek för ny — Gifve Gud, de må få gämro, för bättre — och att, om hvad Barton hade sagt, befenna eanning, så var äfven förbannelsen på god väg att gå i fullbordan, under denna hans atrid för en försvinnande kärlek, och emot en segrande fiende, som han både fruktade och hatade, men hvilken han faon sig objelpligt dömd att underkasta sig, om det icke till och med redan skett. Natten var förbi och dagen var för handen; men Gen dag som uppgått var ännu gömd i mörka, hotande mola som gåfvo den en ännu mera olycksbådande skepnad, än det midnattsmörker, som förut synts honöm Så förförljes