Aftonbladet – 20 juli 1871, sida 2

obetingadt lita på äfven den man som hor vet är en roug, medan den mest oförderfva. de man sällan kan förmå sig att tro ens er engel. Var således Marie olycklig, så val Felix detta i en ännu vida högre grad. Fö: bonom hade Marie vsrit en räddande genias och nu syntes äfven hon vara på väg att förloras. Var hon hvad Barton sagt, då hade han ivgentiog qvar att glädje sig åt. Liksom hvarje man höll han fast — och detta destomera, ju mindre han trodde derpå — vid ideen om qvinlig renhet; det hade varit honom kärt att tro dem finnas hos en, och att denna enda var känd at honom. Hans lif hade varit sådant, att han ej kunnat finna mycket af denna egenskap, hvarken skenbar eller verklig, och följden ver at han i sina tankar böjde knä för Marie som för Venus Urenia. Det var forunderligt huru detta nya själslidande förjagade de gamla, Men det tycktes vara ett utbyte af ett ondt för ett ännu värre. Icke blott att hans tro som det syntes fått ett dödsår, men ban tycktes derjemte förlorat sin sista vän och kände sig äter stå alldeles ensam i verlden. Hans tvist med Barton kan synas af endast ringa betydenhet och icke värd att sörja öfver, men så som den kom straxt efter sedan den sistnämde slagit hans dyrbara vänskap till iorden, kände sig Felix såsom knng Psammenitus, hvilken, ehuru han sjelf var öfvervunnen och tagen till fånga, — eburu han såg gin egen dot:er tvingas att bära vatten åt bans fiender, — ehuru hans vänner och töljeslagare greto och klacade omkring honom, — likväl förblef lugn och tyst och höll sinn blickar sänkta mot jorden; hvilken, ehuru hans son fördes honpm förbi för att dödas, bibeböll samma ställniog af stolsk resignation, men då en äf hans forna slafvar och