Aftonbladet – 20 juli 1871, sida 2

den allmänna säkerheten. Ordningen kan lida , det slivarsammaste afbräck i et qvarter afl, Paris, utan att man vet någonting derom l, nägra steg derifrån. Man erfar det följands dag genom tidningarnas; man harmas deröfver såsom öfver någonting afskyvärdt, eom hade händt i en avnan stad; man förvånar sig öfver, att myndigheterna icke bättre vidtagit sina mått och steg, och på samma gång man fördömer de brottslige och beklagar offren, känner man knappt en obestämd oro för gig sjelf. De af en permanent insurrektion riktade kanonerna på Montmartre ingåfvo icke tanken på någon allvarsam fara. Frånvaron af all larmande agitation omkring dessa kanoner, det lilla, med hvarje dag minskade antelet af deras väktare, dena foglighet, hvarmed dosse fuligjorde hvad de tycktes anse såsom sin medborgerliga pligt, gjorde, stt man blott såg den löjliga sidan af denna demonstration. Den hade blifvit ett skådespel; iman gjorde en tar till aventinska berget för sitt nöjes skull. Den trygghet, regeringen lät påskina, bidrog att skingra alla farhågor. Den ioga? befolknipgen den tron, att han b dade, icko af vanmakt eller svagbet, utan af kiokhet, för att ej synas lägga alltför stor vigt vid omintetgörandet af purerila stämplingar. De klarsyntaste insågo väl, att man spelade ett farligt spel; de trodde, att man ej kunde vidtaga för många försigtighetsmått mot en öfverrumpliog, hvilken i en så stor i ken på några timmer tillställa en revoe blott utan bjelp af majoriteten af , utan henne ovetande Ehuru de regeringen för hennes uppskof, tvifx icke heller de, att hon lätteligen ila qvösa orostiftarne, så snart hon ville å allvar. Msn hyste allmän tillit sunda omdöme och patriotism. De a åsigternas mest bestämda tidgir voro eniga med de konservativa bladen i at helsa den af nationalförsamlingen valde chefen för den verkställande makten välkommen. Nationalförsamlingen sjelf åtnjöt, utan att ingifva samma förtroende, större aktning och rättvisa, än man bade trott, hos alla partier, som bibehållit en smula förnaft. En tidning, som sjelf kallade sig radikal, lyckönskade genast efter de första plena densa församling, tll majoriteten monarkisk, för de underpanter, hon gilvit republiken genom att välja en republikan till president och ssmmansätts sing utskott ef ,män, som notoriskt äro fiendiliga mot ex-kejsardömetn; tidningen tviflade ej på, att bon af rödtväng skuile förmås i republiken se den enda möjliga utvägen till försoning, fred, frihet och ordning,. De radikala revolaticnärerne voro da enda, som harmades öfver flyttningen till Versailles. De för Frankrikes enda möjliga hufvudstads, urgamla rättigheter mest nitälskande parisare voro iacksamme mot benne, för det att hon motstått bemödandena att bålla henno qvar i en stad i södra eller mellersta delen af landet och genom att slå sig ned i grannskapet af Paris och lemna ät det alla stora administrationer låtit det hoppas att snart ejolt få rå om henve. Var, i brist på allvarsamma och allmänt erkända klagomål mot regeringen eller församlingen, den allmärna meningen i Paris böjd för att gynna revointionen afiirig längtan efter vissa reformer? Man har på audra tider sett insnrrektioner lyckas genom att bemäktiga sig en idö eller ett ord, eom kom alla bjertan att klappa. Ingenting ditåt den 18 Mars. Agitationen hade intet formulär. Man talade öfverallt om en rekonstruktion af det franska samhället eåsom det mål, mot hvilket alla sträfvanden måste riktas; men de mest olika ideer förknippades med desza oxd, och de sysselsatte mer förståndet än de väckte passionerna, HSjelfva socialismen tyckItes frukta att visa gig. Den hade tagit ledInicgen af folkrörelsen utan att plantera sin fana. Man talade ej längre om dessa komI munala rättigheter, i bvika insurrektionen, Idä hon väl vore herre öfver Paris, borde söks fjaitt berättigande och en förevändving att sträcka nt sig öfver hela Frankrike. Den enda något bestärnda rättighet, som påyrkades med en viss ifver, var valet af öfverbefälhsfvare för nationalgardet, men man höll så litet på deppa förmenta rättighet, att det ej vidare blef fråga derom efter esgorn. Aidrig hade Iman emellertid talat om inbördes krig; och Itill och med de, som bebådade nya Juni. dagar Isisom en hotande möjlighet, hade svårt att tro dergå och ville ännu mindre bereda sig Ipå pågot sådant. Hatet mot den segrande fienden hade uttömt all galia, som fanns hos I hederligt folk, den täflan i motståndet, det förJutseends och det initietiv, hvartill do voro i Iständ. Deäåtertogo gina sämsta, säväl som sina I bästa vanor, emedan detta var det enda, som ej Ikräfde någon ansträngning, De drogo sig ej Jundan, men ds beqvämade gig icke at egen drift till några kraftiga beslnt; ds behölde en stark limpuls, och en gädan väntade do klokaste, förI drade de hetsigaste enträget, och skulle mång lafdem,sominsöfdesig i en ofycksbringande förtröstan, ha hörsammat utan synnerlig tvekan, så framt man gjort sig omaket stt väcka dem. Regeringens isolering under dessa eorgliga daIgar härledde sig icke deraf, att ordningens T vänner öfvorgåfvo henne, utan kom sig at hennes ringa bemödande, att gruppera dem omkring sig för att upplysa dem om deras såväl som sia egen fara och för att itn bestämd form försäkra sig om bistånd af alla goda viljor, hvilka belägringens lidanden och försakelser icke hade utitröttat. Häraf kontrasten mellan oordningens nationalgarde och ordningens nationalgarde. I det förra förenade sig lidelserna med egennyttan att göra krigstjensten eftersökt och i nödfall ställa så till, stt denna blefve behöflig. Man lefde deraf, man fann ett nöje deri, man gjorda Nf rr AR ÄN v H t 6 i ec I obetingadt lita på äfven den man som hon j! vet är en raovå. medan den mest ofärderfyn-)!t