Aftonbladet – 17 juli 1871, sida 2

minsta, Marie. Du talar, som om en hemlighetsfull fara hotade dig. Jag menar att en hustru into bör hafva en vän, som hon sätter framför sin make.. Mark kastade på henne en snabb blick — han trodde sig börja inse hvart hon syftade och gratulerade sig öfver att vara en så skicklig profet. Monsieur Creville, till exem pels, tänkte han, men aktade sig vigiigen för att yttra hvad han tänkte. Är detta inte pregist hvad jag sade till digi inföll han. Ja, det är fullkomligt sshnt att våra lif gå åt skilda håll och aldrig mera kunna förenas. Jo, det kunna de; tro mig att de kunna det! Annu skola vi kunna bli allt för hvarkndra, såsom vi en gång hoppades. Ifall det endast är för min skull du vill dröja, så gör det inte. Just för min sgea skull ber jag dig au, lät oss ej längre vara skilda! Marie, jag upprepar ännu en gång: det kan inte ske! Med den bana jag har för : mig skulle vi ej ännu på tio år kunna få ett gemensamt hem, såvida vi inte skulla bringa! ruin öfver hvarandra, och jag vill åtminstone nte bringa fattigdom öfver dig.n q Fror du då verkligen att jag — o, Mark! . lu är långt klokare än jag, men jag vet att väroti har jag räit. Vi skulle ruinera hvar. ) ndra säger du? Nej, skydda hvaranära; kulle vi, innan det kanske blir för sent. ! Jag trodde inta så förr, men nu fruktar jag ör mig sjelf — jag fruktar allting l För sent? Ja, jag befarar att det redans r för sent. . l Mark, du döljer någonting för mig? 8 I d f t Hör, Marie, det kan vara tid på att denna omedi tar ett slut. Jag är inte dia man ch du inte min hustra ad äta, orda rätta etydelse, Vi inga barp och verlden ve nte ar vär förbitdelse samt skall ej beller t