Aftonbladet – 17 juli 1871, sida 2

ande satrapers hop skola förskaffa Poren icke endast en tillväxt i politisk nakt utan äfven ganska rika finansipla hjelpkällor. Denna plan till återställanlet at den islamitiska enheten hvilar sålunda, hvad de afrikanska kelifaten beträffar, på en helt och hållet praktisk tanke, och om Porten raskt och energiskt griper sig an med saken, kan det icke betviflas att förhållana derstädes särdeles gynna en sådan poti! Den makt, som hittills hufvudsakligen höll vicekonungen at Egypten uppe, var Frankrike, men äfven frän Rysslands sida var Ismail Pascha alltid säker på de verksammaste sympatier. Men efter den stora eftergift, Porten gjort för Ryssland genom att samtycka till upphäfvandet af Svarta Hafvets neutralisering, ha förhållandena mellan Konstantinopel och Petersburg blitvit sådana, att Porten, om den skrider till eftertryckliga åtgärder mot Egypten, svårligen skall stöta på några svårigheter från Rysslands sida. Hvad Frankrike beträffar, är dess inflytande i Orienten för den närmaste framtiden paralyseradt, och att Österrike och England, när de ge sig ha att göra med ett fait accompli, icke mera skola göra några invändningar, derpå kan Porten vara så mycket säkrare, som förstärkandet af Turkiets inre enhet genom de maktlystna vasallernas betvingande i det stora hela ligger såväli Englands som Österrikes intresse. Kan man med rätta påstå att i förhållande till de orientaliska angelägenheterna de österriskiska och de turkiska intressena i hufvudsaken äro solidariska, så måste en sund österrikisk politik befordra och gilla allt, som är egnadt att stärka Turkiet och öka dess makt. Om vi nu rikta vår uppmärksamhet åt Orienten, så är det derföre, att enligt de underrättelser, vi erhållit från Konstantinopel, en aktion af Porten mot Tunis och Egypten är nära förestående. Sedan vicekonungen, otaliga gånger uppfordrad att inställa sina befästningsarbeten vid Röda Hafvet och sina militära rustningar, fullkomligt ignorerat dessa uppmaningar från Porten och fortfarit att handla så som de icke egt rum, skall sultanen efter all sannolikhet göra gällande sin dubbla auktoritet såsom Islams öfverhufvud och Turkiets beherrskare för att i Egypten bringa till stånd en definitiv sakernas ordning. Vi tro knappast, att det härvid skall komna till vågra allvarsamma konflikter. För hvar gång Porten gjort allvar, har Ismail Pascha spelat den oskyldige och gifvit efter. Denna gång skall det visserligen blifva fråga om någonting mera än dess eftergifvenhet; men med den ringa popularitet vicekonungen har i Egypten och med det stora anseende de troendes beherrskare åtnjuter i alla islawmititiska länder, skall, om Porten gör allvar af saken, vicekonungadömet Egyptens reducerande ti!l ett ståthållarskap försiggå lättsre och hastigare än man inom de europeiska kabinetten i allmänhet föreställer sig. Hvad beyen af Tunis betsäffar, har han rent af bragt sitt land i ett sådant tillstånd, att ett initiativ å Portens sida mäste blifva liktydigt med dess räddning och befrielse. I Newyork hafva i dessa dagar blodiga uppträden egt rum till följd af sammanstötningar mellan irländska s. k. Orangemen och Ribandmen. Oranvgisterne, de vedervärdigaste af alla religionsifrare i Amerika, skulle som vanligt den 12 Juli fira ärsdagen af bataljerna vid Boynefloden och vid Angrim, hvari William III krossade jakobiter-upproret och i Irland återstälde protestantismens välde öfver katolicismen. Oravgisterne i Newyork beslöto att fira dagen med en procession, något som Ribandmen beslöto att med styrkans makt förekomma. Begge partierna voro försedda med vapen, berättar ett kabeltelegram till Times, och fåfängt uppmanade de katolska presterna sina församlingsbor att ej angripa processionen. Poiisen utfärdade också en order, som förbjöd att någon procession skulle få ega rum, hvilket mycket jör törnäde tidningspressen och den stora slimän-heten, emedan det ansågs som ett intrång i folkets rättigheter. Polisen nödgades emellertid återtaga förbudet och guvernören Hoffman garanterade proceasionen skydd af militäroch polisstyrka. Orangisternes procession tågade derför i onsdags kl. 2 e m, genom gatorna, hvarvid den flera gånger blef anfallen af Ribandmen, så att militären måste skjuta på orostiftarno, hvarvid 15 eller 20 personer, enligt nämnde kabeltelegrams uppgift, dödades och många sårades. Åtskilliga soldater och poliskonstaplar lära också blifvit dödade. Oväsendet fortfor vid tele grammets afgång och tolf regementen vero under vapen för att undertrycka det, Indragning af postkontor. I anled