Aftonbladet – 17 juli 1871, sida 2

Hvarför skulle jag längre tveka? tänkt han. Hon är inte i någon mening mir houstra — hon är ej ens min älskarinna Hvad hvarje man gom är mera van vid dy. lika förhållanden, skulle skratta åt mig! — Han steg hastigt upp från sin plats vid ken nes sida. Marie, sade han, jag bar p senare tid tänkt mycket på vår förbindelse och gjort mig stora förebråelser. Det är tid på att göra ett slut härpå. Du har no en bana för dig, uten mitt bistånd; du hai skaffat dig en krets af vänner. Jag kan e göra något för dig, Jag her varit lång ifrån en vän till dig och vill inte, sedan duo nu vunnit framgång, draga fördel af din vinst Sådant kan alls inte komma i fråga. Ditt anbud nyss till mig var e. grym ömhet. Nej. Marie, våra vägar genom lifvet, hvilka aldrig legat åt samma håll, äro nu alldeles åtskil da. Det gagnar till intet, numera, att tänka på hvad som kunde hatva varit. Jag mås ste, då detta är det enda hvad som står i min makt att göra för dig — återgifva dig friheten. Vi skola alltid förblifva vänner — vi borde aldrig ha varit något mera.. Hade Maries erfarenhet af verlden varit hvad den vid hennes ålder redan borde varit, skulle hop, som han hoppades, funnit att alla dessa vackra fraser blott voro afsedda att för henne lätta ned — sväljandet af den bittra dryck som hon förr eller sednare skulle nödgas hålla tillgodo. Men för henne syntes kan endast ledas af en ädel sjelfförsakelse och grannlagenhet, ehurg på samma gång hans brist på värma, hos heune väckte både förvåviog och äsgslan, Marko,, svarade hon med en bestämdhet i röst och sätt, som hos henne var helt ny, också jag har den senare tiden tävkt mycket och lixsom du känner jag att saken kan icke liogra fortgå som hittillm Tror du inte att