Aftonbladet – 14 juli 1871, sida 2

r mig oundvikligt, efter den underrättelse ag mottagit: Det fions män, som i min ällning skullo begått mord; det fiavs många, om hade begått sjelmord. Jag ger mig icke hedern af att jag sjelf ej gjorde någotdera, ty ienan mina tankar hunnit reda sig tillräckligt för att taga em bestämd riktning, åo jag insjuknad i hjernfebör. Urder heia denna sjukdom, medan jag låg min torftiga vindskammare, sköttos jeg at Dic: Barton, och det påstår jag, att den man har eldrig funnits — och ej heller den qvinna — som visat sig vara en bättre sjukskötare, in hvad han var för mig. Huru han förssådde skuffa oss båda vårt uppehälle under deana tid, det vet jag icke och har ej he vera velat fo ska dersiter. Pros frikosiig emot mig — mera, xor jag näsian, än han skulle varit det mot vågou annen, men bens bjelp skulle icke susnat fylla alla behof, ej heller kunde vi ippehållits blot genom ga lån af halfva sronor. Men r bestämdt ett donkelt nina af att Barton sitta uppe natt sfter natt och skriiva mod ursinnig hast, likI ständigt med pe t, på det jag icke skulle störas genom rispandet i och jag hoppas att även dett iel kan förila za burgrado i Jag tror sång under d:ssa veckors v. sig åt sin ja, jag hörde sederimes att han alltid nykter åter att under sela tiden D:t kan synes var inga loford öfver en mans uppoffrande vänkan för en sppan, att ban under några få eckor kunnat hålla sig nykter och srbeta ned trägen flit, men i detts, fall var sådant tt verkligt bjottemod. Jag betviflar storli