Aftonbladet – 10 juli 1871, sida 2

ker och detta är altid något; men med af geende på henne, är det också allt. Ofta bänder att det första uppträdandet på scenen påkallar öfverssende; men då debutanten. långt ifrån att visa rädsla, genom sin vårdslöshet och likgiltighet gär dot iotryck, att hon anser rig vara för god för sin publik, för sina medspelanda och för sin roll, medan både hennes spel och hennes sång bevisa raka motsetsen, så förtjenar hon alls intet öfverseende. Vi frukta emoilertia, att en skådeepolerska, som är så värdelöst liknöjd att göra sig förtjent af bifall, icke heller torde bry sig om klandret; derför säga vi intet vidare, Vi vilja blott tillägga vår öfvertygelee,att nägra års trägen öfoing vid Inadsoristrupper, skulle vara synnerligt välgörände för henne, som för mänga andra, hvilka vi kundo namngifva, och hvilkas talang är låcgt underlägsen deras mod. Men hvad gjorde detta Hugh Lester Han var i folikomlig extas. Hen Kadavisserligen aldrig tviflat få Angelique, men hans sällhet var icke desio mindre outsäglig, då hen förklarade sig vilja dela hang öden, hurudana de än måtte vara, Huaru han skulle kunna försörja en hustru, det visste ban icke, men had kände sig i denna stund alliför lycklig 7 att låta eroa sig al en tenke, hvars srönga allvar hans förflutna lif gjorde honora mögen ett rätt insa. Den man, hvilken aldrig erforit hvad brist vill säga har stor tilliv tili lycksns bevågeshet. Rik på kä:lek och lifskraft samt ytterligt okunvig om hvad fattigdom ville säga, såg haa snarare med glädje fran åt på nedvändigheten att arbeta ör fin och sin älskades utkomst, men khan glömde att tega i betraktonde den trötthet och all bittorbat afsvikna förboppningar, som fattigdomen äfven medför, Dei var helt nas turligt, att icko heller Angelique Ebotså främiden fed misströstan. on skulld