Aftonbladet – 5 juli 1871, sida 2

Gembettas tal till delegstionen för de republikanska komitberna i Bordeaux, hvilket vi i går i korthet omnämnande efter ett telegram till Times, har såcson man kunde vänta väckt det största uppseende i Frankrike och åter stält den unge statsmennen i främsta ledet af Frankrikes politiska personligheter. Detta tal, hvilket utgör Gambettas politiska program, röjer en statsmanvablick och företer en bevisningstyrka och en moderation, som 5ra detsamma till ett af de märkligaste potiska nitalanden, som på senare tiden egt rum i Frankrike. Till följd häraf anse vi oss böra fullständigt meddela våra läsare deana politiska trosbekännelse af en man, som säkerligen ännu kommer att utöfva en djupt iogiipande inflytelse på händelsernes utveckling i Frankrike. Talet har följands lydelse: Mine herrar! Jag har icke velat åter sätta min fot på den jord, från hvilken jag aflägsnade mig efter de mödor, som I nogsamt veten; jag har icke velat återkomma till Frankrike för att öfvertaga min andel i det republikanska partiets ansvarsfulla och mödosamma arbeten, utan att först besöka Bordeaux. Det var min pligt att uttrycka för eder, för eder som representeren den inom det republikanska partiet åvägabragta unionen, all den sympati och erkänsla, som jag, nära eller fjerran, ständigt hyst till eder för de känslor, som I vid alla tillfällen lagt i dagen för mig; men derjemte ville jag också, hvarför icke säga det rent ut, delgifva er, med anledning af valen och fosterlandets närvarande betänkliga (grave) ställning, samt utan några personliga biafsigter, eftersom jag icke är kandidat i detta departement, hvad jag hoppas och skulle önska kunva genomdrifva. (Här afbrytes talaren af handkleppningar.) Han fortsätter: Applådera ej, mine herrar. Stunden är alltför högtidlig, att vi skulle vexla andra ord än aktningens och det ömsesidiga förtroendets. (Mycket bra.) Frankrikes närvarande ställning, när man närmare undersöker densamma, och när man är lifvad för denna undersökning af rättvisans och sanningens ädla känslor, d.v.s. pär man skyddar sig mot hjertats illusioner genom förnaftets lagar, är synnerligen egnad att uppfylla själen med djup sorg, men på samma gång manar den oss till de kraftigaste mått och steg och förbjuder osg all modfäldhet; om vi värmare studera denna ställning, skola vi komma tiil den slutsatsen, att om det republikanska partiet vill, kan det, och att, om det rätt förstår sin sak, skall det lyckas omskapa landet och der grunda en fristyrelse, skyddad för öfverrumpliovgar, reaktion och maktlöshet. Det är af vigt, att detta nu blir bevisadt, framför allt gentemot de täflande monarkiska partierna, och detta icke blott för att bereda seger åt de