Aftonbladet – 23 juni 1871, sida 3

SRA LOI UC NAFTVärande svenska gasterna, deri yttrande följande: Jag har den äran att föreslå en skål för våra svenska gäster. Den glädje, som hela nationen erfar vid fullbordandet af det stora verket, sammanknytningen af de svenska jernbanorna med de norska, må ljuda högt i denna stad, som så starkt och så omedelbart beröres af verket. Men vi — I Kristiania invånare — ha också haft glädjen se, stt då det första tåg, som gick öfver de samman. fogade skenorna, brusade ned i Kristianiadalen, förde det till oss de svenske män, som i dag befinna sig ibland osa. Ty vi gästas af män, som äro bland de mest framstående i det svenska folket, män, som genom sina kunskaper, talenter, samhällsställning och göromål stå främst i raden af de trogna och flitiga arbetare, som på upplys vingens, industriens och civilisationens väg föra nationen till ära och välstånd. Bland desse mån 2e vi dem, som från första början ha lagt sin tanke och sin kraft i verkets utförande. Vise äfven bland dem de män, som skola arbeta vidare på det redan verkställda. Vi egna de förre vår tacksägelse för hvad de uträttat. Till de senare frambära vi våra välönskningar till deras framtida verksamhet. en verksamhet, som skall bringa välsignelse med sig och öka båda ländernas välstånd. Till er alla framföra vi vår tacksägelse för ert gästbesök. Och när I derpå begifven er till edra hem, tagen då med er bud och helsning från oss och vårt folk om den tillgifvenhet och broderliga kärlek, vi hysa till våra svenska fränder. Ett lefve för våra svenska gästerl -Generalpostdirektören Roos föredrog derJefter en versifierad skål för dameria och generaltulldirektör Be:nieh tackade i varma Joch hjertliga ordalag Kristiania stad för de mångfaldiga vitinesbörd om broderliga känslor, hvarmed gästerna der blifvit mottagna och som egnats dem såsom representanter för. svenska folket. Han uttalade den önskan, att det nu fulländade verket måtte bli till gagn för Norge och dess hufvudstad. Derefter begaf man sig till den mindre salen och angränsande rum, der kaffet serverades. Här uppträdde biskop Rundgren och erinrade om de tvenne frågor, : om en norsk skald lagt i norska folkets mun och som man under desra dagar hört ljuda från sångarnes fläppar: hvor bliver Ormen lange? kommer ikke Ulav Trygvason? Den första hade blifvit besvarad den 16 Juni, då jernvägsskenorna mellan Sverige och Norge sammanfogades; då kom vår tids Urmen långe, På den andra frågan hade folkmassorna gifvit svar, då de i det svenska gränslänet vid hvarje station helsade det frambrusande tåget med jubelrop och likaså vester om gränsen genom det motagande som de svenska gästerna rönt. Svaret var redan förut gifvet genom naturforskarnes och studenternas ssumankomster, men frågan skulle fortfara att gå i-en så länge, till den nade genomträngt hvarje svensk och norsk man. Talaren siutade med att utbiinga en skål för festkomiten. Dr Sohlman uppträdde derafter och yttrade sig i ungefär följande ordalag: Känslan drifver mig att taga till ordet, ty då den manliga sorgen gerna är stum, så är glädjen deremot talande och meddelsam, och jag har icke på länge upplefvat ep stund af så intensiv glädje som denna Det ämne, hvarom jag vill tala, bari väl redan under dessa dagar flerfaldigt varit bragt å bane, men man kan icke tala för mycket derom; jag vill dessutom begazpa tillfället att önska norrmännen välkomna till Sverige — välkomna i detta ords mest omfattande betydelse. I Sveriges civilminister citerade nyss ett stycke , ur norska ständernas och allmogens bref, date-: radt Throadhjem 1449. Jag ber att få fullfölja hang citation med följande i samma bref befint-: liga strof, hvilken utgör konklusionen till det af honom anförda yttrandet: ty är der ingen vån! till, att dessa ta riken skola någon tid i tvedrägt H åtskiljas med vår viljas. Det var mot det norska! folkets, mot allmogens vilja, som söndringen då ;! till följd af olyckliga omständigheter kom att egå rum, till trots derför att man redan då i Ton i så djupt fattade sanningen deraf, att shvad Gud i förenat må menniskorna icke åtskiljas. Sedan den , tiden ha båda rikena hvart för sig undergått många skiftande öden, de ha upplefvat århundraden af skilsmessa, under hvilka det tycktes som skulle ;! iosigten om behofvet af kärlek och samdrägt dem ! emellan alldeles ha utdött; men den insigten har j i vårt århundrade vaknat med mångdubblad kraft , och den folkvilja, som nu kräfver föreningen i kärlek och sämja såsom en nödvändighet är mång; cubbelt kraftigare, klarare medveten och djupare rotfästad än förr. Aldrig ha de förenade rikena !! stått hvarandra så nära, aldrig ha utsigterna för endrägt och broderlig samverkan varit så lofvande id som nu. I 1 Liksom vi, under resan bit, då vi kommo till! gränsbygderna, fåfängt tittade efter de väldiga fjellryggar, som efter uppgift skulle skilja de båda länderna åt, och icke kunde märka den ringaste prbrd af någontiog sådant, så skall säkerligen också snart begreppet Kölen i socialt och kommercielt hänseende, i fråga om all slags andlig och materiel samfärdael bli en öfvervunnen ståndunkt, någontiog antiqveradt och förlegadt. På; 10 år skall nu säkerligen mera uträttas för de båda rikenas närmande till hvarandra än förut r under ett halft århundrade. Genom skapande af; gemensamma intressen och beröringspunkter till-:h knyter och utvecklar man föreningen bättre än ge-!t nom vanskliga försök ill formelt reglementerande ja och reviderande. i Jag erinrar mig just nu, att det i dessa dagar b är jemnt 28 år, sålunda snart en mansålder, sedan e jag vid en fest å Stockholms Djurgård för danska! d studenter hörde vår snvillrike Thomander säga, att g det finnes fyra konjugationsformer för det skandina; k viska verbum: amare, docere, legere och audire.:r Det togs då i allmänhet blott såsom ett genialiskt ti gnistrande infall; men erfarenheten har sedermera 1 visat, att det ligger en djup sanving deri. Det si är icke nog med den första, mera instinktmässiga, å på blodsbandet beroende kärleken; trots densam-o ma kunna mångfaldiga missförstånd och söndrin-!f, gar uppstå. Man måste börja en inbördes vexel-!g undervisning. Det är af ofantligt stor vigt att man tager kännedom om hvarandras litteratur; ty det verkar oändligt mjeketa derigenom utplånas många falska begrepp och derigenom kan man för allvar börja se in i hvarandras hjertelag. Men detta är icke nog; man bör också höra hvarandra, man måste allmänt komma och göra ömsesidig personlig bekantskap. , En sådan personlig beröring kan på det kraftigaste och skyndsammaste sätt åvägabringa lyckliga resultater. Jag talar i detta fall af egenia erfarenhet. Jag har sett egna landsmän, som baft åtskilliga fördomar i afseende på Norge och norrmännen, och hvilka, då omständigheterna föranledt dem att göra en resa i Norge, återkommit så intagna af landet och folket, att de öfverflödat ; af loford och uttalat sin förundran deröfver att de ingenstädes påträffat de der hårda, sjelfkära och styfsinnade norrmännen, utan blott ett godt, redbart och mycket välvilligt folk; ja, åtskilliga ha till och med blifvit så grundligt botade för sina fördomar, att de sedermera icke en gång kunnat. erinra sig sin föregående uppfattning — och det kan ju kallas en Tiktigt radikal kur. Man kan icke fatta, förstå och rätt bedöma det norska folket, utan att se det på dess egen grund, i dess hvardagliga lif och i samband med den nutur, som omger det. Först här kan man fatta det norska folkets karakter, förstå det djupa och starka i dess dikt, det allvarliga och krattiga i hela dess väsen. Så skulle man också bedöma det svenska folket mycket ytligt och skeft, om man bildade sig en föreställning derom ensamt efter en eller annan resande individ, med hvilken man tillfälligtvis kommer i beröring. Nej, kommen till Sveriges olika bygder, kommen till Dalarne, till våra bergslager, till det folk, som sår och skördar vid Mälarens vackra stränder eller i Norrlands elfdalar; först då, när I fån se och höra det svenska folket i dess hem, kunnen I försöka med någon tillförlitlighet besvara den frågan, som en af edra rikast begåfvade yngre skalder uppställt: Har du hört hvad Svensken siger ? : Och I behöfven i sanning icke frukta, att eder nationella noreka utveckling skall lida något af denna lifligare beröring. Tvärtom skall den kanske till och med i ett annat hänseende befrämas deraf. MA det tillåtas mig att anföra ett enda itet exempel, hemtadt från en liten speciell del f det stora kulturområdet. Då norska studenerpa för första gången i ett större antal träffade le svenska och danska vid det första allmänua wordiska studentmötet i Lund och Kjöbenhavn 845, så kommo de dit utan sång; då existerade ngen norsk studentsång, De hurrade duktigt och såtvo bjertliga handslag med kraftiga näfvar; men junga — det kunde de icke. De ha sjelfva förklarat, att Upsalastudenternas sång framkallade st : f l ik q f jod ä Vi u b je e s 0 I ee 108 dem en mäktig hänförelse och de beslöto, un