Aftonbladet – 23 juni 1871, sida 3

alförunnas H. M:t att i rikt mått se uppfylld; de förhoppningar, som vi alla fästa vid de uu fulländade verket, utbringar jag H.M: r l konungens skål., Efter de hurrarop, hvar Imed denna skål emottogs, uppspelade musi. d ken folksången, som af hela församlingen stå 1 jende afhördes, Urdföranden i Kristiania kommunalrepre jsentation, höjesteretsassessor Lövenskjold föreIslog derefter skålen för den nya melisnriks4 banan. Han utvecklade den betydelse sor , jernvägarne öfverallt visat sig hafva såson ejett af de kraftigaste hjelpmedel att höja ett . folk, ett hjelpmedel, hvars verkningar kon alla sambällskiasser till godo. Men ingen a! -Ide anläggningar af detta slag, som egt rum 1li Norge, kunde i vigt och betydenhet mät; -Isig med den, som nu blifvit fullbordad och ;):om genom besparing i tid och utgifter gjord: Idet dubbelt lätt för norrmännen att nu vinna personlig bekantskap raed det ädla brödra.Ifolket och det sköna broderlandet. Den nys vJjernvägen kunde förutsättas skola bringa Kri Istiania ekonomiska fördelar; ren långt vigligare vore det resultat, som låge deri, att Ide båda folken lärde närmare känna hvarJandra och för hvarandra hysa större ömsefsidig aktning och inbördes förtroende, Äfven för det gemensamma försvaret skulle meilanfriksbanan kunna bli af den allra största vigt. I Talaren slutade med följande ord: Måtte den starka bro, som tillvägabragts mellaa oss. verka derhän, att den moraliska skiljemu: nationerna emellan, som ännu qvarstår, må ramla af sin egen skröplighet, måtte densamma aflägsna fördomar och misstro, der sådana ännu förefinnas, och i tidernas lopp samla svenskar och norrmän under en gemensam fana — den ömsesidiga aktoingens och tillitens — svajande öfver ett fritt, starkt och enigt Norden. Jag beder eder, mina herrar, tömma ett glas för den norsk-svensks stambanan och för de frukter för båda folkens framtid, vi vänta oss af densamma., Deretter afsjöngs ) följande af Jonas Lie författade sång: (Till mel. af F. A. Reissiger) Et gyldent Blad i Sagalunden er sprunget ud, en Zöra stor, og Landevetter vie Stunden og signe hver sin Fedrejord; et Broderhasndslag magted jevne med Jorden Kjölens Gjxerde graa, saa Vejen til vort Folkestevne blev just den Mur, som skilte saa. Alt Jzengst för Torgny Lagmands Dage, da frem paa Upsals Thing han stod, vi ejet bar vor Fostbrorsage om Hjälmar og om Örvarod; mentet var mer — ja Guders drömme, som sandedes den Storverksdag, da Nordens tvende Folkeströmme bröd Vei igjennem Kjölens Lag. Nu, Fjeldets Rand vort Blik ei steenger, kan Viken ses og Mälarn blaga, og frem sig nye Syner trenger, og Tankens Baner större gaa; i Stenkulsrögen skal nu Siaget staa som tilforn i Rög og Damp, men begge faa vi K:ans om Flaget og hente Seier i vor Kamp. Vel mödt da Brödre, signet Stunden, nu Verket er tilendebragt, i som skrevet har med Jern paa Grunden i vor sterke, ny Foreningsakt-; en Arv til fjerne Slegter vere det Store, som vor Dröm kun saa — til Folkelykke, Frihed, Zre Med Gud vort Fremtidstog skal gaa. Stiftsprovst Essendrop höll derefter under täta bifallsyttringar följande tal för Sverige: Jag har den ärofulla uppgiften att utbringa en skål för Sverige. Många af oss ha besökt, alla skulle vi gerna vilja besöka det herrliga svenska landet med de blå sjöarne, de fagra stränderna, de djupa skogarne, med böljande sädesfält, med alm i bergen. Landet ligger så nära intill oss. Östra-Salt och Nordsjön blanda sina böljor och sluta Sverige och Norge i samma famn. Det är oss kärt, detta land, som fostrat den svenska bonden, den gudfruktige, duglige, flitige och anspråkslöse arbetaren, den svenske man, som från urminnes tid under vexlande öden har i sitt bröst bevarat det fria sinne, som, när det gälde, lade manlig kraft i hans arm och stål i det svenska svärdet. Redan i vår ungdoms dagar hörde vi med glädje lagman irhorgnys röst och sköldarnes klang från Upsala ting, helsade med vördnad Torkel Kvoutsops höga gestalt, stodo hos dalkarlarne i Mora, jublade öfver Pontus de la Gardies äfventyrliga edrifter och böjde oss stilla inför hjeltekonungens och troskämpens ädla lik. Vid mognare år ha vi hemtat kunskap och vetande af svenske siares ord. Tonerna från Wallins Davidsbarpa ha funnit genklang i norska hjertan. Lifvets glädje och lust, lifvets sorg och längtan ha blifvit tolkade för oss äfven i svensk dikt och sång. Vi ha förstått, att det är styrka och klarhet i den svenska tanken; vi ba känt, att det är vårme och rikedom i det svenska bröstet. Det är för Nor;es män en ära och en glädje, att vara af samma stam som Sveriges rikt Degålvade folk, och redan änge har Sverige varit oss ett fostbrödraland. Stilla spinner broderskapet tråd efter tråd i bandet mellan våra hjertan, så att detta blifver starkare än jernet, starkare, det veta vi, det tro vi, starkare på nödens och betryckets dag. En skål för Sveriges sköna och ädla land! En kål för det land som fostrar och hägnar vårt ;venska broderfolk!s Statsråde: Bergström tackade för denna skål. När svenskarne mottogs en sådan hyllning från norsk sida vore, yttrade talarön, deras tacksamhet desto djupare, deras glädje så mycket innerligare, som de väl visste, att denna hyllning icke var framtvungen af konvenans i en eller annan form, tan var ett uttryck af djup och sann känla, Svenska folket hyste för det norska mamma känslor af kärlek och broderlighet, och bura kunde det äfven vara annorlunda? Begge folkens ursprung är ju detsamma, de iro stammen som drog till det väldiga norden och grundlade frihetens örnnäste på :oppen af Europa. Frankrikes och Esglands stoltaste adel räknar sig till heders att härtamma från norska adelsmän, som eröfrade Normandiet och andra provinser i södern. Då norska folket, efter att dess andliga kraft inder flera århundtaden legat i dvala, vakade upp derar, kunde detta folk icke annat in tillvinna sig det svenskas sympatier. Svenka nationens beundran och aktning för den orska har sin grund i det stora Norge frampragt i staten, i kyrkan, i vetenskap och konst. Talaren återkallade härefter i minnet mn föreningstanke, som gjort sig gällande relan för öfver 400 år sedan, i det han erinrade om de norska ständernas och allmogens vordanoch sunnenfjelis bref af år 1449, I letta bref yttrades nemligen: Norge och Sverige hafva af ålder i sämja och kärlek samman varit, hvilken sämja och kärlek nellan förenämnde riken aldrig sönderslitas skall, medan vi lefva. Och hafver Gud dessa 0 riken så landfast tillsammans fogat hvart rid annat ändlångs; skulle de nu öåtskiljas ned tvedrägt, som Gud förbjude, då vore let mna folks förderf både till lif och jods i både dessa riken. Denna tanke måte för den gången dö, men har nu så mycet kraftigare lefvat upp i nuvarande föreing, hvars andemening är att nedtrampa varje oenighetens frö, sjelfsådt ed:r icke, om må gifva sig tillkänna. Derefter talade riksarkivarien Birkeland för Sveriges regsring och riksdag i följande ord: Det stora verk, hvars afslutning vi här fira, är ör Sverige en länk i en lång rad af allmänna areten, hvilka förläva en vigtig tidrymd i Sveriges a istoria dess egendomliga prägel. Det är nu gjutte on år sedan Sveriges regering och riksdag fattade d et för landets utveckling betydelsefulla beslutet, pn, tt en sträcka af stora jernvägslinier — de s. k.1; tambanorna — skulle byggas för statens räkning. I in i, som ännu icke kunna ha glömt de särskilda etänkligheter, som dessa nordiska Jänders naturFX: eskaffenbet och befolkningsförhållanden i det y örsta ögonblicket tycktes uppstälia mot ett vidh räckt tillegnande af nutidens yppersta kommn-! a Ny NR oo gra tr — vo m Fot rt ö5 ja få 08 fö kd It va DO 4 Or RV et rp KE tr SK Brr