Aftonbladet – 13 juni 1871, sida 2

STOCKHOLM den 13 Juni. Det officiella meddelandet att K. M:t i nåder vifallit kommendör Adlersparres ansökan om nledigande från förtroendet att vara chef i örvaliningen för sjöärendena har framkallat hågon diskussion izom en del af pressen. Man har nemligen å ena sidan angripit, ä den an10 oerömt regeringen för detta afskedstagande. Såvidt vi konna se, lämpar sig saken icke rätt väl för offentlig dikussion, äfven om det skulle förhålla sig så som med stor tillförlitlighet berättas, nemiigen att afskedstagandet skett efter påstötning af sjöministern. Då man nemiigen känner hr Adlersparres orubbligt karaktersfasta, för småkonsiderationer otillgängliga väsen och stränga konseqvens, kan och bör man taga för afgjordt, att han fullkomligt delat sjöministerns åsigter om det nu tagna stegats lämplighet. I vidrigt fall skulle han säkerligen icke ingifvit någon afskedsansökan, utan låtit afskeda sig. Såsom saken nu står, måste man betrakta hr Adlersparres afgång från den inhehafda förtroendebafattningen såsom ett proprio motu gjordt afskedstagande Under diskussionen rörande detta ämne ha emellertid några satser framkommit, som vi icke kunna låta passera utan anmärkning och protest. N. D. Ailehanda vill i denna partiella personalförändring inom ett under sjöförsvarsdepartemeatet hörande kollegialt förvaltningsverk se en början till en fullständig systemförändring i afseende på flottans organisation. Utom det att vi icke kunna antaga, att en dylik intention skulle fionas inom regeringen, tro vi att hvarje sträfvande i den antydda riktningen skulle sakna stöd hos representat:onen och sålunda icke ha konstitatioaelt fotfäste. Före ministörens senaste rekonstruerande var de. ingen af ministrarne, zom rönte ett så obstingadt tillmötesgående från representationens sida som dåvarande sjöministern grefve v. Piaten, hvilkens högra hand hr Adlersparre ansågs vara. Det fiones ingenting, som häntyder derpå, att vere sig riksdagens eller regeringens uppfattning i afseende på sjöförsvaret sedandess undergått någon väsentlig förändring. Då vid senaste riksdag frågan om en förening af sjövapvets begge kårer förevar till behandling, så förordades denna åtgärd allsicke med nägon värma af nuvarande sjöministern; man kunde visserligen af hans yttranden sluta; att han icke nr principisl synpuokt ogillade en sådan åtgärd, uten till och med kunde fiona densamma ändamålsenlig, men han framhöll ganska utförligt åtskilliga med dess genomföranda förenade praktiska svårigheter. dagen ha vi ansett välbetänkt; den var af sjelfva verket intet ogillande af eller någon reaktion mot det förut godkända systemet. Vi ha ansett och anse fortfarande, att personalengs delning på den tid och under de omständigheter, då den vidtogs, var en mycket lämplig åtgärd. Huafvudsyftet dermed var då att bringa skärgårdsvapnet till heders och rädda det från det lägervall, hvari det hotade att förfalla genom benägenheten hos åtskilliga tongifvande att draga de tillgångar, som kunde afses för sjövapnet, till den stora flottan, Namera ha förhållandena, genom de erfarenheter som vusnits och den utveckling, som sedermera egt rum i afseende på sjövapnet, förändrat sig så, att man från alla sidor medgifver och måste medgifva, att vårt lands inskränkta tillgångar göra det absolat omöjligt för oss att uaderhålla en sådan materiel, som erfordras för nutidens större, sjögående krigsfartyg, och att vi måste koncentrera våra bemödanden på ett kustoch skärgårdsförsvar, hvarföre det blir en orimlighet att behålla en särskild personal, uteslutande afsedd att handhafva en materiel, som vi icke ha råd att anskaffa. Fåfängt skall man derför söka lägga riksdagens ifrågavarande beslut tili rand för någon systemförändring, som skulle innebära pägra på nytt spökandefanAtt åtgärden fick majoritet för sig inom riksouvarande förhållanden påkallad och innebär i l. mA mh 8 me be rs BN rö DR MM I få a DD Br tasier om en sjögående örlogsfiotta. En annan af N. D. Allehanda uttalad mening, att hr Adlesparres afskedstagande skulle varit en följd deraf, att hans pligt såsom riksdagsman skulle kommit i kollision med det. grannlaga i hans ställning såsom förtroendsembetsman, leninar rum för mycket märkliga slutledningar. Man torde pemligen få antaga såsom gifvet, att då en folkrepresentant i ett ämna besitter speciel sakkunskap och derpå grundadöfvertygelse, är det hans skyldigbst icke blott mot sina kommittentar utan mot svenska folket, hvårs ropregentant han är, att efter bästa förmåga meddela hvad han vet och anser vara rätt Hyllar man nu den satsen, att han då alltid i främsta rummet måste tänka på att han är förtroendeembetsman och att hans i enlighet med samvete och öfvertygelsa afgifna uttalanden skulla kunna leda darhän, att han laflägsnas från en verksamhet, i hvilken han utvecklat stora och framstående personliga egenskaper, iycken energi och ofantlig arbetsförmågan, då har man i och med detsamma gitvit dot mest ampla stöd åt den satsen, att förtroendeembetsmän aldrig böra väljas till follrepresentanter. Det må vara med hr Adlersparres afskedstagande huru som helst, så är det för hvar och e3, som känner hans fullkomligt loyala och rättrådiga karakter och hans fosterländska sinne, fullkomligt visst, att dessa omständigheter icke kuona komma att i den allrariogaste mån inverka på hans offentliga uppI trädande. Han saknar diplomatisk finess och Ihar icke den lysande förmåga, att under de finaste och prydligaste dialektiska vändningar gömma de skarpaste uddar, genom hvilI ken ea af Första kammarens koryföer framkallar så mycken beundran; men han har aldrig gjort och kommer aldrig att göra opposition blott för oppositionens skull, endast för att klandra. Hen skall utan tvifvel såsom folkrepresentant, hädanefter scm hittills,